EN AV VÅR TIDS GRÖVSTA FÖRVRÄNGNINGAR AV EVANGELIETS BUDSKAP

Under ett tidigare skede i vårt lands historia uppstod en häftig lärostrid angående den rätta tolkningen av bibelns lära om försoningen. Den fick det något självmotsägande namnet ”försoningsstriden”. Den är idag till stor del glömd och knappast aktuell för vår tids kristna bekännare.

På 1980-talet dök en ny och annorlunda förkunnelse om försoningen upp i vårt land i samband med att den s.k. ”trosrörelsen” gjorde sitt intåg.

Det finns de som menar att också den är inaktuell idag, eftersom trosrörelsens tongivande ledare har ändrat på sin ursprungliga förkunnelse om försoningen. Detta är en fråga som vi också skall ta upp till behandling. Men innan vi dyker rakt in i ämnet, känner jag behov av att göra några inledande anmärkningar.

Det är skillnad på att bedöma en lära och att fälla dom över personer.

Jag tror att de flesta som blivit medlemmar i trosrörelsens församlingar är uppriktiga och ärliga människor. Ofta är det de kristna som verkligen vill någonting, som engagerat sig i denna rörelse. Dessutom vet jag att alla s.k. ”trosförsamlingar” inte har exakt samma syn och förkunnelse när det gäller försoningen. Somliga har bara vissa delar av trosrörelsens försoningslära.

Här ämnar jag ta upp till behandling den ursprungliga läran, sådan den framställs i den litteratur som trosrörelsen givit ut och fortfarande sprider. Min avsikt är definitivt inte att fälla någon dom över människor. Det är villfarande lära vi vill ställa mot väggen. Men jag hoppas att alla kan förstå, att detta är omöjligt utan att också konfronteras med de personer som förkunnar dessa läror. Man kan inte skilja förkunnelsen från förkunnarna.

I en del kristna kretsar upprepar man ständigt: ”Du skall inte kritisera andra kristna”. Ibland säger man också: ”Då man debatterar ett ämne skall man inte nämna namn. Man måste skilja på sak och person”. Det är inte alls fråga om att kritisera andra kristna. Vad saken gäller är att vi ibland måste BEDÖMA huruvida en lära eller trosåskådning stämmer med Guds Ord, som uppmanar oss att ”pröva allt och behålla vad gott är ”. Att det skulle vara förbjudet att nämna namn i en debatt är rent nonsens. De förkunnare som både i böcker, tidningsartiklar och direkt från predikstolen har deklarerat sina ståndpunkter, måste ju acceptera att andra kan framföra motsatta ståndpunkter och att dessa blir offentliggjorda på samma sätt som deras egna ståndpunkter blivit.

Det är naturligtvis riktigt att att vi på ett sätt måste skilja på sak och person. Därför bör den här artikeln inte uppfattas som ett personligt angrepp på någon. Men att det skulle vara förbud mot att nämna namn stämmer inte med Guds Ord.

Paulus nämner flera vid namn, därför att de förde fram avvikande läror eller stod emot apostlarnas undervisning. Han nämner till exempel ”Hymeneus och Filetus, som har kommit bort från sanningen. De bryter ned tron för somliga, när de säger att uppståndelsen redan har ägt rum ” (2 Tim 2:17-18). Han nämner också kopparsmeden Alexander och varnar sin unge medarbetare för honom med orden: ”Du måste också själv vara på din vakt för honom, ty han har häftigt satt sig upp mot vår förkunnelse ” (2 Tim 4:14-15). När detta är sagt, kan vi övergå till att studera vårt ämne.

Trosrörelsens försoningslära sådan den framställs i deras egna skrifter.

Vad som skiljer trosrörelsens försoningslära från gängse och klassisk förkunnelse i ämnet, är läran om Jesu andliga död och den speciella innebörd man lagt i detta uttryck. Eftersom trosrörelsens litteratur ursprungligen utgivits på engelska, har denna lära blivit känd under namnet JDS-läran, vilket är en förkortning av det engelska uttrycket ”Jesus died spiritually ” (Jesus dog andligen).

JDS-läran är ett arv från den amerikanske förkunnaren E.W. Kenyon och har förts vidare av Kenneth E. Hagin och Kenneth Copeland med flera. Det var speciellt då Kenneth Hagins bok ”Namnet Jesus ” gavs ut i svensk översättning på LIvets Ords förlag, som JDS-läran blev offentliggjord i vårt land. Vi citerar något från denna bok:

”En fysisk död kunde inte borttaga våra synder. – Jesus smakade döden – den andliga döden. – Andlig död betyder också att få Satans natur. – Jesus blev gjord till synd. Hans ande skildes från Gud. Han gick ned till helvetet i vårt ställe. – Nere i lidandets fängelse uppfyllde Jesus rättfärdighetens krav. – Varför behövde hans ande bli född på nytt? Därför att han hade blivit främmande för Gud. Kommer du ihåg att han utropade på korset: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”.

I andra sammanhang omtalar Hagin korset som nederlagets plats för Jesus. Han skulle alltså där ha övervunnits av djävulen, blivit utlämnad till honom och sedan plågats i helvetet i tre dagar och tre nätter, innan han så blev pånyttfödd och uppstod från de döda. Själva försoningen och återlösningen flyttas alltså från korset till dödsriket i denna makabra försoningslära. I trosförsamlingen ”Levande Ord” i Bergen i Norge finns en bok med titeln ”Hva forsoningen tilbyr deg ” av Frank Eidem. I den kan man läsa följande:

”Jesus blev av vår synd gjord syndig och rutten tvärs igenom. Han blev genomsyrad av syndig natur”.

Dessa närmast hädiska och bespottande utsagor är en total förnekelse av Jesu egna ord på korset, då han sade: ”Det är fullbordat ! ”. Enligt trosrörelsens lära var absolut ingenting fullbordat på korset. Försoningen skedde ju först senare i dödsriket. Varje bibelläsare vet också, att Jesus i dödsögonblicket inte tvingades utlämna sig själv till Satan. Istället överlämnade han sin ande i sin himmelske Faders händer (Luk 23:46).

Trosrörelsens teologi påminner delvis också om medeltida vidskepelse, i det den framställer helvetet som en plats där Satan är herre och har makt att plåga sina offer. Enligt bibeln är helvetet en förvisningsplats, dit djävulen en gång skall förpassas, inte som herre och plågoande, men som definitivt oskadliggjord.

Bibeln säger att Jesus bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä och att han blev gjord till synd för oss (1 Petr 2:24, 2 Kor 5:21). Ingen form av ordgymnastik kan åstadkomma en tolkning av dessa utsagor, som får dem att betyda att Jesus blev syndig eller på något sätt besmittad av synd. ”Synd finns inte i honom ”, är skriftens klara och tydliga ord i 1 Joh 3:5.

Offren i Gamla testamentet var förebilder till Jesu fullkomliga försoningsoffer. Därför måste offerlammet vara felfritt och utan lyte. Aposteln Paulus skriver att vi är ”friköpta… med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett lamm utan fel och lyte ” (1 Petr 1:18-19). Om inte Jesus själv varit fullkomlig och syndfri, kunde hans död inte blivit ett evigt gällande försoningsoffer för all världens synd.

Kanske det mest makabra i Hagins groteska utläggningar, är påståendet att Jesus fick Satans natur. Vi måste då fråga oss: Hurudan är egentligen Satans natur? Enligt bibeln är den alltigenom ond och totalt fientlig till både Gud och människor. Dessutom är den definitivt upprorisk mot Gud, och enligt skriften kan vi inte förvänta oss att Satan och hans demoner en dag skall göra sinnesändring och komma tillbaka till Gud.

Vi människor är enligt bibeln besmittade av synd och bortkomna från Gud. Men vi har inte fått Satans natur, för i så fall skulle vi inte vara frälsbara. Men Gud vare lov – det är möjligt för oss människor att omvända oss och tro på Frälsaren när Guds Ord och Guds Ande rör vid våra hjärtan!

Om Jesus hade fått Satans natur, skulle han i så fall ha varit i ett mycket värre och syndigare tillstånd än någon människa någonsin varit, och hur skulle han då kunna vara syndiga människors Frälsare? Och om Jesus kunde bli född på nytt, trots att han fått Satans natur, varför skulle då inte Satan själv en dag kunna födas på nytt och bli förvandlad? Nej, allt detta blir så orimligt att det knappast är värt en diskussion.

Trosrörelsens försoningslära, sådan vi möter den i deras egna skrifter, är således på fullständig kollisionskurs med bibelns grundläggande undervisning i ämnet och måste dörför betraktas som en av vår tids grövsta förvrängningar av evangeliets budskap.

Under senare tid har det påpekats att kända förkunnare, som exempelvis Billy Graham och Lewi Petrus samt en del lutherska teologer, har använt uttrycket ”andlig död” om Jesu lidande. Man menar att då Jesus utropade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” upplevde han övergivenhetens mörker, vilket man då benämner ”andlig död”.

I sanningen namn måste vi understryka, att detta uttryck då används i en helt annan betydelse än i trosrörelsens teologi. Men om dessa förkunnare och teologer hade känt till trosrörelsens tolkning av nämnda uttryck, skulle de kanske ha tvekat att använda det. I varje fall måste det anses ödesdigert, att använda uttryck om försoningen som bibeln själv inte använder. Skriften talar aldrig om andlig död med hänsyftning på Jesus.

Ulf Ekman:

-När Gud vände honom ryggen och han upplevde: Min Gud varför har Du övergivit mig? I den sekunden dog Jesus andligen och djävulens natur kom över honom… När Gud lät den vrede komma över den synd som Jesus bar då han blev gjord till synd på korset, fick Jesus uppleva gudsövergivenhet och andlig död.

-Jesus inte bara dog hängandes på korset, bara upplevde lidandet där, han gick också längst ned i helvetet. Då det hade gått tre dagar kunde Gud säga: Nu är det nog. Det som skedde var att Guds Andes arm sträckte sig ned i dödsriket – i helvetet – och födde Jesus på nytt.

(Kassettband från Livets Ord och boken Doktriner)

Håller Trosrörelsens ledande förkunnare alltjämt fast vid denna försoningslära?

I en ganska färsk artikel i tidningen Magazinet skriver Livets Ords pastor och ledare Ulf Ekman att han inte gör det. Ja, han skriver mer än så. Han skriver att han aldrig har trott på den! Detta har orsakat stor glädje i många kristna kretsar och vi citerar några viktiga delar av Ekmans artikel:

”I den apostoliska trosbekännelsen används uttrycket: ”… korsfäst, död och begraven, nedstigen till dödsriket, uppstod från de döda på tredje dagen”. Det som man på senare år har diskuterat, är vad som kan ligga i begreppet ”nedstigen till dödsriket”. Personligen har jag insett vikten av att vara tydligare på denna punkt. Jag har sällan berört tiden i dödsriket i mina predikningar. En enda gång 1986 kom jag helt kort in på det i en predikan. Den tolkning jag då kom med, har jag senare korrigerat och redogjort för i min bok ”Doktriner”. Jag märkte den gången att denna tolkning kunde föra till en uppfattning, som lägger försoningen i dödsriket istället för till korset. En sådan uppfattning har alltid varit helt främmande för mig. Jag var intet anande och förstod inte den gången vart spekulationerna kring dessa verserna kunde föra. För mig har alltid Paulus undervisning om Jesu försoningsverk på korset varit avgörande, även om jag kanske inte har påpekat detta tillräckligt tydligt. Från tid till annan dyker det upp en tanke som inte är biblisk, nämligen att något som är fysiskt inte kan försona något andligt. Bibeln säger det motsatta. Poängen är just att Jesu fysiska offerdöd är ett verkligt gällande offer som försonar oss med Gud, genom att han ställföreträdande sonar våra synder, när han som ett oskyldigt offerlamm bär dem på korset. Korset är platsen för försoningen”.

I juni år 2000 blev Ulf Ekman intervjuad i de norska pingstvännernas tidning ”Korsets Seier” och yttrade då bland annat:

”När vi blir anklagade för att förfäkta denna läran (dvs. JDS-läran), blir jag lite överraskad. – Jag blir lite överraskad när man säger att vi i Livets Ord har närmat oss den rena kristna läran. Sanningen är väl hellre den att vi har stått där hela tiden. – Så långt jag känner till finns det inga nu levande predikanter som verkligen kämpar för denna läran. – Däremot finns det predikanter, som vi har benyttjat oss av, som har kommit in på dessa ting (JDS-läran). Men jag menar att det är direkt intellektuellt dumt att anklaga oss för detta” (nämligen att stå för JDS-läran).

Detta uttalande har som sagt skapat glädje i många kristna kretsar och man säger: ”Ulf Ekman och trosrörelsen har ändrat sig”. Det problematiska är bara att Ulf Ekman själv säger, att han inte har ändrat sig. Några artikelförfattare i Nya Dagen citerade för inte längesedan från Livets Ords hemsida där det stod:

”Har ni ändrat er? Javisst förändras en församling med åren, det vore ju konstigt annars. Men då det gäller läran och inriktingen är den precis densamma som när vi startade”

Ingen förändring i läran alltså. Inför allt detta uppstår naturligtvis en hel rad frågor.

Är det på grund av intellektuell dumhet som största delen av kristenheten trott att trosrörelsen står för en avvikande försoningslära som kallas JDS-läran?

Enligt Ulf Ekman är det så. Och han är överraskad av att man kunnat tro något sådant om trosrörelsen. Men när en rörelse eller en församling på eget förlag ger ut böcker, som innehåller denna lära, är det väl naturligt att allmänheten uppfattar detta som ett uttryck för vad rörelsen står för. Dessa böcker väckte sådan uppmärksamhet, att inläggen under pingströrelsens predikantmöte 1986 mestadels handlade just om detta, och resultatet blev ett enhälligt avståndstagande från den försoningslära som Livets Ord satt på tryck.

Stämmer det att JDS-läran alltid varit främmande för Ulf Ekman?

Själv säger han det, Men i Norge får man ibland läsa aktuella inlägg i olika tidningar av en dam vid namn Elisabeth Pedersen. Hon har samlat mycket material om trosrörelsen. Hon är en av de många, som har en kassett från 1986 med en inspelad predikan av Ulf Ekman. Den har hon flera gånger citerat i pressen och ingen har vågat ifrågasätta att innehållet är autentiskt. Så här låter den:

”Jesus ropade på korset: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? I samma sekund dog Jesus andligen. Gud såg inte längre Jesus som sin älskade son, men som en som var förbannad, och han vände Jesus ryggen och överlät honom i djävulens händer, som tog hans ande till helvetet. Där upplevde Jesus de djupaste kval under tre dagar. För att vårt hjärta skulle bli rent måste Jesu hjärta bli fyllt av synd, och det innebar att han blev gjord till en syndare. Han fick Satans natur. Han blev gjord till synd. Efter tre dagar sa Gud att det var nog och sträckte sin hand ned i helvetet och födde Jesus på nytt. Guds Ande kom in i Jesu ande, och han blev rättfärdiggjord och levandegjord i Anden”.

Var det möjligen denna predikan Ulf Ekman själv hänvisade till i sin artikel, då att han skrev att han 1986 en gång i korthet kom in på dessa ting? Ekman beklagar att han inte alltid varit tillräckligt tydlig. Men här tycker jag inte man har något att anmärka på, när det gäller den saken. Tydligare kan man knappast uttrycka sig.

Han säger sig ha korrigerat det hela och redogjort för detta i boken ”Doktriner”. Men i den boken finner vi ett uttalande, som direkt motsäger vad han i den först citerade artikeln säger om den obibliska tanken, att något som är fysiskt inte kan försona något andligt:

”Diskussionen om huruvida Jesus dog andligen eller inte är ofta förvirrande. Men om vi människor på grund av synden är andligen döda, så måste den som återlöser oss rimligtvis på ett eller annat sätt få del av denna andliga död”,

skriver han. Här behövs tydligen fler korrigeringar! Och här möter vi faktiskt på nytt igen JDS-lärans grundläggande villfarelse – Jesu andliga död.

Finns det inga nu levande predikanter som kämpar för JDS-läran?

Den person som lanserade den hette som vi redan sagt Kenyon och han dog redan 1948. Men så länge som man sprider hans skrifter, har man ju inte stoppat hans inflytande trots att han är död. Hagin och Copeland är fortfarande i livet. Och Ulf Ekmans egen svärfar, Sten Nilsson, som också är i livet, har i boken ”Befria mitt folk” förkunnat en tydlig JDS-lära. Han skriver nämligen:

”Jesu djupaste lidanden började efter döden i dödsrikets pina. Det var där han betalade det verkliga priset för vår förlossning”.

Denna bok gavs ut redan 1980 och 1998 gav Livets Ord ut den på engelska. En av mina norska vänner köpte den direkt därifrån i januari 2000.

Om trosrörelsen verkligen vänt sig bort från JDS-läran, varför fortsätter den att sprida litteratur, som innehåller denna blasfemiska lära?

Så sent som i fjol konstaterade jag att Hagins bok ”Namnet Jesus”, som på det starkaste förkunnar JDS-läran, var kurslitteratur på en av trosrörelsens bibelskolor. I Livets Ords bokshop finns engelskspråkig litteratur av Kenyon, Hagin och Copeland samt också av en nyare stjärna på trosrörelsens himmel, Joyce Meyer, vars böcker och kassetter sålts i miljonupplagor och som också förkunnar att försoningen skedde i helvetet och inte på korset.

Många fler frågor kunde ställas. Men detta må vara nog. Vad ska man tro om allt detta virrvarr av motsägelser, undanflykter, bagatelliseringar och bortförklaringar? Det känns som att försöka få tag på en hal och glatt ål, som alltid glider ur händerna. Är det möjligen så, att motståndet från den övriga kristenheten gentemot JDS-läran tvingar trosrörelsens ledare att för tillfället ligga lågt i terrängen, när det gäller just denna sak? Är det för att inte äventyra sin ingång och sitt inflytande i andra kretsar, som trosrörelsen intar denna attityd? Kommer vi någon gång att få uppleva den dag, då trosrörelsens ledare stiger fram och säger: ”Vi beklagar uppriktigt att vi i tal och skrift har förkunnat en fullständigt obiblisk lära om försoningen? Vi har insett vårt misstag och tar nu fullständigt avstånd från JDS-läran och slutar omedelbart att sprida all litteratur som innehåller den”.

När den dagen kommer, kan vi börja få förtroende för trosrörelsen och dess ledare, i varje fall på denna punkt. Men inte förr.

Stig Andreasson

Hämtat från tidningen Maranata Nr:3 År 2001. Publiceras med tillstånd av ansvarig utgivare.

http://www.karlektillsanningen.se