ANDE, SJÄL OCH KROPP – BIBLISK ANALYS

Människan som ande, själ och kropp

Del 1 – Beskrivning av Trosförkunnelsen uppfattning av människan som ande, själ och kropp.

Synen på människan är central i trosförkunnelsen. Det gäller närmare bestämt frågan om vad det innebär att Bibeln beskriver människan med hjälp av orden ande, själ och kropp.

”Hon är en ande, har en själ och bor i en kropp”.1 I denna korta sats kommer trosförkunnelsens människosyn till klart uttryck. Människan är sammansatt av tre olika delar och dessa delar har en bestämd rangordning sins emellan. Den viktigaste delen är människans ande, därför att anden gör människan lik Gud. Anden är därför den del av människan som är evig.

”När människans fysiska kropp är död och ligger i graven så lever anden vidare. Den delen av människan är evig”.2

Anden är med andra ord den ‘egentliga människan’.

”När Bibeln talar om hjärtat så är det anden den syftar på, den verkliga människan.”3

När det gäller den själ som människan har, är den organet för tanke, förnuft och vilja. Denna del har ingen kontakt med Gud. Kontakten med Gud sker uteslutande genom ande.

”Med min kropp kan jag komma i kontakt med den fysiska verkligheten. (Det accepteras utan diskussion.) Med anden kan jag komma i kontakt med den andliga verkligheten. Så återstod endast en annan del av mig, genom vilken jag kan ha kontakt med ytterligare ett område. Jag insåg då att det måste vara med min själ som jag stod i förbindelse med det intellektuella.”4

Den tredje delen av kroppen, är så att säga det hus som den ‘egentliga människan’ bor i. Kroppen är som ett yttre skal omkring anden som alltså är människans verkliga ‘jag’.

”Den yttre människan är inte ditt verkliga jag . Den yttre människan är endast huset i vilket du bor. Den inre människan däremot är ditt verkliga jag.”5

Vi möter alltså här en mycket stark betoning på enskilda delar i människan. Tanken på människan som hel och odelbar försvinner. Det egentliga, det som utgör själva människan, är den ena av delarna – nämligen anden. Människan ‘är’ en ande. Denna ande ‘har’ en själ. Anden är själva subjektet, medan själen är ett objekt, en ‘beståndsdel’ som anden bestämmer över. Det ‘hus’ som anden har slagit sig ner i är alltså kroppen. Den är det fysiska stoffet anden tar på sig så länge den uppehåller sig i denna världen.

I ljuset av detta tolkas Bibelns utsagor om människan. När det i Bibeln talas om att ”Gud skapade människan till sin avbild”, 1 Mos 1:27 gäller detta egentligen bara människans ande. Det är i sin ande människan är skapad till Guds avbild, säger trosförkunnarna. Själen och kroppen har inget att göra med människans gudslikhet. Därför är det i grunden bara det som har att göra med anden som är viktigt i förhållandet till Gud. Det är anden – och bara den – som har något att göra med Gud, djupast sett.

En sådan uppfattning om människan får naturligtvis stora konsekvenser när det gäller trosförkunnelsens syn på den pånyttfödda människan och hennes förhållande till Gud.

Den kristna, pånyttfödda människan
När en person blir ‘född på nytt’, Joh 3: 5-6, är det enligt trosförkunnarna denna människans ande som blir förvandlad.

”Den del av människan som föds på nytt är hennes ande. Hennes ande får evigt liv – Guds liv, Guds natur. Det är människans ande som blir en ny skapelse i Kristus.”6

”Människans ande är den del av människan som blir född på nytt. Den är den del av människan som tar emot evigt liv, vilket är Guds natur och liv. Det är människans ande som blir en ny skapelse i Kristus Jesus. Själen är inte alls hennes innersta varelse. Det är inte själen som blir född på nytt. Själens frälsning är en process.”7

”Det är alltså människans ande, den innersta varelsen, den verkliga människan, som mottar evigt liv och blir född på nytt. Men hennes intellekt och känslor – som tillhör själen – måste komma under behandling. De är inte pånyttfödda. De måste bli förnyade.”8

”Det står aldrig någonstans att Gud förnyar eller återställer vår ande. Vår ande blir alltigenom en ny skapelse i Kristus Jesus: Våra själar däremot kan bli förnyade eller återställda.”9

Pånyttfödelsen betyder alltså att människans ande blivit fullständigt nyskapad – helt och fullt. Gud har tagit sin boning i den kristnes ande med allt sitt liv och all sin kraft.Den kristne är därför redan fullkomlig i sin ande.

”Guds liv och natur är inuti din ande. Låt din invärtes människa vara den som dominenrar. Lyssna till ditt inre.”10

”Min ande manar mig inte till något ont. Den har Guds natur och Guds liv i sig, den har Guds kärlek i sig, den har Guds Ande i sig.”11

Detta innebär att ‘människan själv’ hos den kristne, alltså människan i sitt innersta väsen, är i fullkomlig harmoni med Gud och hans vilja och väsen. Den pånyttfödda människan har enligt denna förkunnelse helt och fullt gått över på Guds sida i kampen mot synden och Satans makt. Den är med andra ord god i sig själv.

”Det är inte den inre människan hos en kristen som önskar göra det orätta, det är den yttre. Man bör vara i stånd till att avgöra om det är köttet som vill göra något visst eller anden.”12

”I andligt hänseende är vi födda av Gud och får del av hans natur. Guds natur är inte böjd till att göra det onda. Jag har tagit miste många gånger som kristen. Men det var inte min inre människa som gjorde det. Den var inte heller överens med mig, när jag gjorde det. Mitt hjärta grät över min handling. Det var mitt kött som dirigerade och jag tog miste, men min ande gav aldrig sitt samtycke.”13

Det som hittills har sagts måste förstås på det sättet att allt som är synd, olydnad och motstånd mot Gud, befinner sig inte i ‘människan själv’. Allt detta sitter istället i den själ som anden har och i den kropp där anden har tagit sin boning. När kristna människor gör något fel, är detta alltid något som deras ‘yttre’ människa gör. Det är själen eller kroppen som är olydig mot anden.I sin ande är människan syndfri. Alla negativa händelser – även hos den bästa – visar bara att anden dessvärre ännu inte har fått full kontroll över resten. Den kampen vi har att kämpa som kristna, helgelsen, består i att vi låter vår fullkomliga ande ta över mer och mer i våra liv. Som kristna skall vi låta anden förnya själen så att våra tankar, känslor och vilja blir styrda av den fullkomliga delen i oss.

Helgelsen angår därför bara själen och kroppen. Anden kan inte bli mer fullkomlig och helig än vad den redan har blivit genom pånyttfödelsen .

Underförstått ligger denna tanke snubblande nära: Om bara människans fullkomliga ande fick kontroll över själen och kroppen, skulle människan vara fullkomlig från det innersta till det yttersta. Då skulle människan kunna stå inför Gud rättfärdig i sig själv.
Vad jag hittils har redogjort för är några centrala tankar i trosförkunnelsens människosyn. Konkret är det hämtat från Kenneth Hagin, men samma uppfattning finns hos de flesta trosförkunnare. Det är alltså inte fel att låta det Hagin skriver representera trosförkunnelsen på detta område.

Del 2 – Den bibliska människosynen

Vad det gäller människosyn skall vi i det följande undersöka trosförkunnelsens synsätt i ljuset av den bibliska människosynen. Det är dock inte möjligt att här redogöra för hela bredden i det bibliska materialet om människan utan vi måste begränsa oss till det som är speciellt relevant i mötet med trosförkunnelsens människosyn.

Och här är det helheten som står i centrum! Det som på ett grundläggande sätt präglar bibelns människosyn är förlåtelsen av människan som en helhet. I allt som sägs är detta helhetsperspektiv något överordnat och genomgående. När det t ex står att ”Gud skapade människan till sin avbild”, 1 Mos 1:27, avses människan som sådan. Hela människan är skapad till Guds avbild, inte bara en bestämd del.

Visst beskriver bibeln människan med hjälp av olika ord och begrepp som ande, själ och kropp (lekamen) och kött. Men poängen med detta språkbruk är inte att dela upp människan eller att skapa motsättningar mellan de olika sidorna. Att göra så, bryter fullständigt med de tankegångar som präglar bibeln på detta område.

När olika ord används för att beskriva människan är det bara uttryck som på olika sätt närmar sig ‘fenomenet människa’. De olika sidorna är underordnade helheten. Ande, själ och kropp är ord som beskriver samma verklighet sedd från olika håll.

Det är viktigt att en del av Nya Testamentets språkbruk har påverkats av hellenistiskt tänkande och filosofi, t ex en del av det Paulus skriver. Forskarna är dock mycket eniga om att själva tankegångarna som vi finner hos Paulus är helt och klart judisk/hebreiska.

Med tanke på människosynen, betyder det att helhetsuppfattningen i Gamla Testamentet utgör grunden för det som NT säger om människan. Om den utgångspunkten är klar, kommer vi att kunna undvika att hamna i den uppsplittring av människan som är typisk för den grekiska tankevärlden under antiken. Den understryker starkt motsättningen mellan det själsliga/andliga och det fysiska hos människan. Det förstnämnda är det egentliga och bestående medan kroppen är ett skal runt själva kärnan. Det materiella eller fysiska blir följaktligen betraktat som något oväsentligt och mindervärdigt sammanlänkat med människans egentliga och sanna väsen. Ja, kroppen kan rätt och slätt kallas ett ‘fängelse’ för själen.

Denna tankegång har präglat den kristna människosynen genom hela kyrkans historia. Det finns spår av den i en del psalmer och visor. Därför är det viktigt att vara uppmärksam på att denna tankegång egentligen är främmande för den bibliska verklighetsuppfattningen. Den har sina rötter i en icke -kristen filosofi. Att Bibeln ofta har tolkats i ljuset av denna filosofi, förändrar inte saken.

Människan som kropp/lekamen/kött

I GT används det hebreiska ordet basar ganska ofta för att beskriva människan. Det betyder närmast ‘kött’ och används för att betona att människan är en förgänglig skapelse. Begreppet ‘kött’ eller ‘kropp/lekamen’ betecknar hela människan, samtidigt som detta språkbruk fastställer människans förgänglighet. Människan är en del av skapelsen och som sådan av ett annat slag än Skaparen. ”Ty han (Gud) tänkte därpå att de var kött (basar), en vind som far bort och inte kommer åter”, Ps 79:39. Här står det ordagrant att de var ‘kött’, men av sammanhanget är det tydligt att det syftas på människorna som skapelser. I den norska bibelöversättningen från 1978 har översättarna därför översatt basar med ‘människor’ i ställer ‘kött’.

Vidare står det i Ps 63:2: ”Gud du är min Gud, bittida söker jag dig; min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig i ett torrt land som försmäktar utan vatten”.

Här används det hebreiska ordet ‘kött’ (basar) som en direkt parallell till ordet själ (mer om detta senare). Både ‘själen’ och ‘köttet’ längtar efter Gud. Med andra ord, psalmisten längtar och törstar efter Gud med hela sin person.

Man märker också att människans ‘ande’ överhuvudtaget inte finns med i bilden när det gäller denna längtan, de andra orden som används uttrycker själva saken bra nog ändå!

Om man undersöker NT finner man något av samma bild. Här beskriver emellertid två ord, vart och ett på sitt sätt, människans ‘fysiska framtoning’. Ett av dessa orden för kroppen är ordet soma. Men kroppen ses inte i NT som något yttre som människan har ‘utanpå’ sitt egentliga jag. Människan har inte en kropp, människan är en kropp. Att vara människa innebär att vara till på ett kroppsligt sätt, ja som kropp. Kroppen står därför för människan själv.

I Hebreerbrevet talas det om Jesus som ett offer för våra synder.Det står: ”I kraft av denna vilja har vi blivit helgade, därigenom att Jesu kropp en gång för alla har blivit offrad” (Hebr 10:10, 1917). I 1 Petrus brev finner man samma tanke: ”Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för rättfärdigheten; och genom hans sår har ni blivit helade” (1Petr 2:24, 1917).

Här är det inte ‘bara’ tal om att Jesus ‘bara’ offrade sin kropp, som något yttre och obetydligt. Kroppen står här för Jesus själv som person. Det var Jesus själv som utgav sig på korset för vår skull. Kroppen står för hela personen.14 I det sammanhanget måste vi också förstå det som aposteln Paulus skriver i sitt första brev till thessalonikerna, det är för övrigt det enda stället där han beskriver människan som ‘tredelad’. Han skriver: ”Men fridens Gud själv helge er till hela er varelse, så att hela er ande, och er själ och er kropp finnas bevarade ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi tillkommelse”(1 Tess 5:23, 1917).

Här görs ingen skillnad på själ, kropp och ande. Det är inte så att anden eller själen skall räddas undan kroppen som om det sistnämnda vore mindervärdigt inför Gud. Det är inte tal om att anden har någon särställning i förhållande till själen och kroppen. Allt hänger ihop i en olösligt helhet. Man måste också lägga märke till att Paulus räknar anden till det som Gud behöver helga. Det stämmer alltså inte att den kristnes ande är helgad en gång för alla vid pånyttfödelsen såsom trosförkunnelsen hävdar. Den uppdelning som aposteln gör betyder inte att de olika ‘delarna’ av människan har olika värde. Poängen är att hela människan behöver blir helgad – helt igenom. Anden – människans ande – är i detta sammanhang ingen förbundspartner med Gud i kampen mot själen och kroppen.

För övrigt kan aposteln tala om kroppen som syndig och förgänglig, Rom 7:24, 8:11. Som kristna skall vi därför hålla kroppen i tömmarna, något som rätt och slätt betyder att vi skall hålla oss själva i tömmarna. Han säger: ”Fastmer tuktar jag min kropp (soma) och kuvar den, för att jag inte, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet” (1Kor 9:27, 1917).

Det är viktigt att poängtera att synden och döden inte är knuten till kroppen som kropp, utan till hela människan. De troende skall se på sin kropp som Kristi lemmar, 1 Kor 6: 15, och som ett tempel för den helige Anden, v. 19. Samtidigt kan Paulus säga till sina kristna syskon: ”Vet ni då inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande som bor i er och som ni har undfått av Gud” (1Kor 6:19). Det är alltså inte så, som trosförkunnarna hävdar, att kroppen är en ofrånkomlig del av människan som sådan. Aposteln talar också om att kroppen skall uppstå, om än i härlighet. Läs mer om detta i 1 Kor 15:40 ff.15

Hittills har vi undersökt begreppet soma som grundord för översättningen kropp/lekamen. Det andra ordet som är viktigt i sammanhanget är det grekiska ordet sarx .16

Att människan är sarx betonar för det första att det tillhör den förgängliga delen av det som är till. Människan har som sarx inte den nödvändiga kraften i sig till att kunna motstå alla nedbrytande krafter i tillvaron. Därför går också sarx till slut under i mötet med döden. I denna bemärkelse betecknar sarx hela den mänskliga natur vi är födda med. Motsättningen till ‘köttet’ är inte människans ‘ande’ utan Gud. Det är inte tal om en konkurrens mellan olika ‘beståndsdelar’ i människan, uttrycket kött slår fast att människan som sådan är av fullständigt annan kvalitet än Gud. I den bemärkelsen kan det användas parallellt med det hebreiska ordet basar , som vi tidigare tittade på.

Med hänvisning till ett citat från Jesaja 40:6-8 säger Petrus: ”Ty allt kött är såsom gräs och all dess härlighet såsom gräsets blomster; gräset torkar bort och blomstret faller av men Herrens ord förbliver evinnerligen”, (1 Petr 1:24) ”…allt kött …” återger det grekiska ordet sarx . Vidare används ordet sarx i NT för att understryka förhållandet att människan är en syndare inför Gud. Sarx blir till en beteckning för den syndiga människonaturen, eller människan sedd som upprorisk mot Gud. 17 Det är alltså inte – för att ännu en gång poängtera det – människans lekamliga eller kroppsliga sida som isolerat är det negativa hos människan. Det är närmast så trosförkunnanrna framställer det, men utifrån Bibeln själv kan man inte säga annat än att det är människan som sådan som är negativt belastad i Guds ögon. Det är människan som sådan som är annat slag än Gud, ja, som står Gud emot.

Människan som själ

Det hebreiska ordet som på norska och svenska vanligtvis anges med ‘själ’, är ordet naefaesh . Ordets betydelse är vid och vi tar här bara upp det som i sammanhanget är av störst intresse.

Naefaesh är på ett sätt det namn människan betecknas med när hon beskrivs som en skapelse utrustad med känsloliv, med egenskapen att kunna reagera känslomässigt. I den bemärkelsen kan själen egentligen representera hela personligheten. Ordet används ofta för att beteckna det som uppstår när något materiellt eller fysiskt, blir levande. I skapelseberättelsen står det bl a; ”Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse”, (1 Mos 2:7). Uttrycket ”en levande varelse” är en översättning av det hebreiska ‘en levande naefaesh’. Vi skall senare återvända till ordet ‘livsande’, men kan i detta sammanhanget bara fastslå att då Gud blåste in sin livsande i jordklumpen eller stoft på jorden, blev den en ‘levande själ’, dvs en levande skapelse. På motsvarande sätt kan ordet användas för att beskriva både människor och djur.

Uttrycket ‘själ för själ’ betyder rätt och slätt ‘liv för liv’. ”Men om olycka sker, skall liv givas för liv, öga för öga, tand för tand…”, (2 Mos 21:23, 24). Ordet som är återgivet med ‘liv’ är helt enkelt ‘naefaesh’. Samtidigt är själen säte för känslor, kärlek, längtan och glädje. ”Sedan, efter det att David talat ut med Saul, fäste sig Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv” (1 Sam 18:1). Där det står ‘liv’ heter det på hebreiska naefaesh, alltså ‘själ’. Av sammanhanget förstår man att detta helt enkelt måste betyda att Jonatan älskade David som sig själv. 18

Med andra ord ser vi att användningen av de olika orden glider över varandra i betydelse. Det blir problematiskt, jag helt omöjligt att hävda den skarpa och klara uppdelningen som trosförkunnarna gör. På samma sätt blir det när man undersöker något av det NT säger om människan som ‘själ’.

På grekiska är det ordet psyke som på svenska och norska återges med ‘själ’. Man kan kortfattat formulera användningen av psyke i NT så att det betecknar den enskildes liv som sådant. Männsikan som psyke är individen sedd från insidan. Det är i båda fallen ett enda och samma fenomen som beskrives, alltså fenomenet människa!

Själen är alltså inte tänkt som en beståndsdel som den ‘egentliga människan’ eller ‘anden’ har, såsom trosförkunnarna menar. Själen existerar inte som ett enskilt, fristående fenomen i människan, avskilt från kroppen och anden. Själen är ett uttryck för människan själv som en levande skapelse med tankar, känslor, vilja, längtan och hopp. Att människan är en själ, säger något om att människan så att säga har ett inre som är dolt för det fysiska ögat.

”Vadhelst ni gör, gör det av hjärtat, såsom tjänade ni Herren och inte människor”, (Kol 3:23, 1917). Det som här är återgivet med ”hjärtat”, är en översättning av det grekiska ‘av själen’, alltså ‘psyke’. Den yttre handlingen den kristne gör, skall framspringa ur en äkta kärlek och vilja och inte vara något påklistrat eller oäkta.

I sitt första brev till thessalonikerna skriver aposteln Paulus om hur han och hans medarbetare arbetade och strävade för att ta sig an dem och delge dem evangeliet. Han säger ”I sådan ömhet om er ville vi gärna inte allenast göra er delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra liv (psyke) för er, ty ni hade blivit oss kära”, (1 Thess 2:8; 1917). Här menas det inte att de skall offra livet, alltså dö. Det handlar om att Paulus och de andra ville bruka hela sin personlighet och hela sin utrustning till att hjälpa dem som de hade fått kära. De ville satsa all kraft och använda allt i sig själva.

I Marias lovsång möter vi för övrigt ‘själ’ och ‘ande’ som parallella begrepp: ”Min själ (psyke) prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i min Gud, min Frälsare”, (Luk 1:46, 47) Här används uppenbarligen orden för att beskriva Marias hela peronlighet eller inre liv. Lovsången kom inte bara från munnen, den kom från henne själv – med allt det hon var och hade.

Människans hjärta

Nära besläktat med att människan benämns ‘själ’, är att människan har ett ‘hjärta’. Därför bör vi också ägna några ord åt ‘hjärtat’, såsom vi finner begreppet använt i Bibeln.

De ord som på hebreiska och grekiska återges med vårt ”hjärta” är orden leb och kardia . Orden kan betyda hjärtat som fysiskt, kroppsligt organ, men oftast används det i överförd betydelse. ‘Hjärtat’ är sätet för det vi idag kallar människans andliga eller intellektuella liv. Hjärtat är i centrum för personligheten, summan av människans inre liv. Mot denna bakgrund är det förståeligt att vi i GT kan finna leb och naefaesh använt om vartannat, som t ex i 5 Mos 6:5, 1 Sam 2:35 och Josua 22:5.

‘Hjärtat’ är sätet för känslorna, förståndet och kunskapen. Viljan uppstår i hjärtat. Hjärtat blir därmed ett annat ord för människan själv som en varelse med ansvar.

”Eftersom du inte tjänade Herren, din Gud, med glädje och hjärtans lust, medan du hade överflöd på allt”, (5 Mos 28:47, 1917). 19

Det är i ‘hjärtat’ Gud genom Anden utgjuter sin kärlek, Rom 5:5. Kristus bor genom tron i våra ‘hjärtan’, heter det i Ef 3:17. Människans ‘hjärta’ är alltså ett uttryck som i Bibeln används om människan som helhet. Det är ett begrepp som omfattar personligheten i sin helhet, människans inre liv, människans karaktär. Återigen är det viktigt att lägga märke till att den ‘del’ som benämns hjärta, står för helheten!

Människan som ande

När vi nu går vidare och undersöker den sista ‘delen’ av människan , kan det vara av vikt att upprepa trosförkunnelsens utsaga: ‘Människan är en ande, har en själ och bor i en kropp’. Detta sätt att betrakta människan har vi redan karaktäriserat som mycket missvisande i förhållande till Bibelns människosyn. Denna skall förhoppningsvis bli ännu lite tydligare när vi skall undersöka vad människans ‘ande’ är för något. Eftersom detta är ett så viktigt begrepp inom trosförkunnelsen, bör vi ägna en del tid till att få grepp om vad Bibeln egentligen säger.

Vi vänder oss först till Gamla testamentet. Vi bör som utgångspunkt ha klart för oss att i GT används aldrig begreppet ‘ande’ för att beteckna en egenskap eller sida hos människan som skiljer henne från andra varelser. Människans särställning uttrycks däremot på ett grundläggande sätt därigenom att människan som den enda varelsen är skapad till ”Guds avbild”, 1 Mos 1:27. I detta förankras det unika med människan., ty genom det uttrycket placeras hon i ett helt enastående förhållande till både Gud och det övriga skaparverket. Det är bara om människan det kan sägas att hon är skapad till ‘Guds avbild’.

Att människan är ett ‘andeväsen’, säger däremot något om hur människan – som levande varelse – är fullständigt beroende av sin skapare.

Det hebreiska ordet som i GT oftast ligger till grund för översättningen ‘ande’, är ruach . Detta ord kan användas om vinden, men också om människors och djurs ‘livsfläkt’ eller ‘livsande’. Ordet står för själva livskraften i en varelse, det som gör den levande.

Då Simson vid ett tillfälle blev så törstig att han fruktade att han skulle dö, ropade han till Gud om hjälp. Vidare heter det: ”Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och därur gick ut vatten, så att han kunde dricka; och hans ande (ruach) kom tillbaka, och han fick liv igen.” (Dom 15:19)

När profeten Jeremia talar nedsättande om de som är så dåraktiga att de håller sig till avgudar, säger han: ”Guldsmederna komma då alla på skam med sina beläten, ty deras gjutna beläten är lögn, och ingen ande är i dem.” (Jer 10:14)

Gud däremot, har ande. Med sin gudomliga ande kan han ge liv åt det som förut inte varit, ja, skapa något helt nytt. ”Himmelen är gjord genom Herrens ord och all dess här genom hans muns anda (ruach).” (Psalt 33:6)

Anden eller livsanden är Guds egendom. Endast när Gud ger av sin ande till något skapat får det liv – får stoftet liv. Så var det när människan blev skapad. Den livsande som Gud blåste in i människans näsa så att hon blev en levande varelse eller levande själ, var just ruach. Eftersom det är Gud som ger denna livskraft, 1 Mos 2:7, kan han också ta den tillbaka. När det sker, dör människan. ”Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till stoft igen.” (Ps 104:29).

När det i GT talas om motsättningen mellan ‘ande’ och kött/kropp, handlar det inte om ett slags kvalitetsskillnad mellan de olika delarna av människan, i alla fall inte på det sätt som trosförkunnarna framställer det. Denna motsättning är heller inte ett uttryck för att det i tillvaron finns något som är starkt och varaktigt och något som är svagt och förgängligt. Motsättningen har djupast sett sin rot i skillnaden mellan Skaparen och det skapade. ”Så säger Herren: Förbannad är den man, som förtröstar på människor och sätter kött till arm åt sig och med sitt hjärta viker av från Herren.” (Jer 17:5)

”Kött” är återgivning av basar . Här ser vi att när människor och Gud ställs mot varandra, då är människan – hela människan – ‘kött’, alltså en förgänglig skapelse. Det är viktigt att understryka att basar står för hela människan. I detta perspektiv är det människan som sådan som är svag och förgänglig. Det är inte tal om att en del är starkare och mindre förgänglig än en annan.

När det gäller vad Nya testamentet säger om människans ande, bygger det i hög grad på vad som sägs i Gamla testamentet. I NT används emellertid ordet – på grekiska pneuma – för det mesta om Guds Helige Ande. Det används dessutom ofta om de onda andemakterna i tillvaron. När människan beskrivs som ande, är det ett uttryck för att människan tillhör den del av skaparverket som spränger det rent materiella och fysiska. Som andeväsen är människan i stånd till att förhålla sig till Gud, han som egentligen och i första hand är Anden. Människans pneuma är därmed en beskrivning som betonar förhållandet till Gud. Det är i sin pneuma som människan kan uppleva ett möte med Gud. När relationen till Gud står i centrum – något som naturligt nog är mest aktuellt i NT – då är det andeaspekten hos människan som betonas.

Att det är så det skall förstås blir tydligt när vi läser något av det Paulus skriver i Galaterbrevet. I indledningen skriver han bl a: ”Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och ifrån Herren Jesus Kristus…” (v1, 3). Som avslutning på brevet formulerar han sin slutönskan för dem på följande sätt: ”Vår Herre, Jesu Krisit, nåd vare med eder ande (pneuma), mina bröder” (Gal 6:1’8). Orden som brukas är olika, men det kan inte vara något tivel om att ”eder” och ”eder ande” i detta sammanhang har samma betydelse. När aposteln i sin avslutande hälsning skriver ”eder ande” är det snarast för att understryka att det är som bröder i Kristus han hälsar dem. Det är deras förhållande till Gud han i detta sammanhang är mest uppmärksam på. Hur det går med arbetet och familjelivet kommer i andra hand i förhållande till detta första, därför använder han just denna förmulering.

Människans ‘ande’ är alltså inte det ‘egentliga’ hos människan. Det finns inte på något ställe i NT någon grund för att göra en gradering av människans olika sidor. Det är istället så att av allt som tillsammans utgör människan, är det den ‘andliga sidan’ som är mest öppen för kontakt med det översinnliga – och därmed med Gud. Detta är troligen bakgrunden till att Paulus avslutar några av sina brev på samma sätt som ovan, tex Fil 4:23, 2 Tim 2:22, Filem 25. Men samtidigt skall vi lägga märke till att han avslutar de flesta breven bara med uttrycket ”med eder”, inte ”med eder ande”. Det säger oss något om att ‘anden’ i människan inte kan ryckas loss och isoleras i förhållande till helheten.20

Mycket mer skulle kunna – och skulle kanske – ha sagts om begreppet ‘ande’. Icke desto mindre har det förhoppningsvis blivit lite klarare hur den bibliska bilden av människan skall förstås, när det gäller hennes olika ‘sidor’.

Del 3 – Trosförkunnelsens felgrepp

Mycket av det trosförkunnelsen säger om den kristne bygger – som har påpekats flera gånger tidigare – på det faktum att de har feltolkat det bibliska språkbruket om människan. Framförallt allt består felet i att trosförkunnarna är upptagna av att dela upp, där Bibeln först och främst är koncentrerad på helheten. I Bibeln är det helhetsperspektivet som är överordnat, medan trosförkunnelsen spelar ut de enskilda aspekterna eller sidorna hos människan mot varandra.21 Det är frestande att ännu en gång antyda att detta kan hänga samman med att de har låtit sig fångas in av tankar från den hellenistiska filosofin. Denna filosofi har ju visat en ganska otrolig förmåga att överleva genom kyrkans historia, d v s i förklädd form. Mot bakgrund av denna filosofi är det naturligt att trosförkunnarna kan säga ‘den del av människan som är född på nytt, är hennes ande’. Människans ande är därmed – utifrån denna tankegång – nyskapad en gång för alla. I sin ande, alltså i sin bästa ‘del’, är människan nu helt och fullt på Guds sida. ‘Guds liv och natur’ är ju i den kristnes ande.

”Det enda skälet för att din kropp blir den helige Andes tempel är det, att din kropp är din egen andes tempel. Han bor i din ande och han kommunicerar med dig genom din ande.”22

Vi är födda av Gud. Så tar vi näring från Guds Ord. Genom att göra det blir vi delaktiga av den gudomliga naturen, Guds natur. Om vi har den gudomliga naturen i oss, kommer vår ande inte att locka oss till att göra något ont. Vadhelst din ande säger till dig kommer det att vara det rätta. 23

Här får människans egen ‘ande’ en självständig, inneboende kvalitet som är främmande för den bibliska tankegången. Enligt denna tankegång är det mesta gjort i och med pånyttfödelsen. När denna har ägt rum är människan själv på egen hand i stånd att ta över och arbeta för att göra sig själv komplett.

Utifrån NT är det emellertid en annan drivkraft som är den enda avgörande: ”Ty alla de som drivas av Guds Ande, de är Guds barn.”(Rom 8:14, 1917). Här står verbet i presens. Det är alltså Den Helige Ande som är den ständiga drivkraften i den kristne, inte hennes egen ‘fullkomliga’ ande.

Del 4 – Vad är synd?

En människosyn som trosförkunnelsens, får stora konsekvenser när det gäller förståelsen av vad ‘synd’ är och vad det vill säga att vara en ‘syndare’. Såsom trosförkunnarna framställer det, blir den enskilde kristne på sätt och vis ett slags åskådare till sig själv. Synden, lusten till det onda, olydnad mot Gud och allt annat negativt, blir något som bara angår kroppen och själen. Människans ‘egentliga jag’ står utanför eller deltar helt och fullt på Guds sida i kampen – oskyldig och ren.

Konsekvensen av detta blir en dualism, en uppsplittring mellan anden på ena sidan och resten av människan på den andra. Synden, det gudsfientliga, blir därmed uteslutande knutet till ‘den yttre’, icke egentliga människan. Den ‘inre egentliga människan’ är färdig med synden.

På detta sätt öppnas vägen för en syn på begreppet synd som är helt obiblisk. Synden blir för den kristne olika beklagliga felsteg, brott mot reglerna för god takt och ton. Att synden i Bibeln framställs nästan som en personifierad makt, faller bort.Se vidare Rom 3:9 ff och Gal 3:22 om detta.

Synd är djupast sett ett religiöst begrepp, inte ett moraliskt som det ofta uppfattas. Ordet synd har sin plats först och främst i förhållandet mellan människor och Gud.I Bibeln har synd nämligen att göra med att en given helhet blir ödelagd. På ett grundläggande sätt blev helheten i denna världen bragt i oordning genom syndafallet. Människan gav efter för frestaren – han som alltid är ute efter att splittra och ödelägga helheten. Människan godtog inte sin plats i skaparverket och ville ha Guds plats. Därmed blev utgångspunkten – det som var helt – fullkomligt – övermåttan gott – uppsplittrad. Människan fick ett ödelagt förhållande till sig själv, till resten av skapelsen och till Gud, 1 Mos 3 och 4. Detta är människans stora grundläggande synd. Det är den synden som ställer oss alla i ett hopplöst skyldigt förhållande till Gud, Rom 3:10 ff, 5:12 ff. De konkreta ‘punktsynderna’ vi gör, kan alla härledas ur denna splittring vi har förorsakat. De är utslag av detta grundläggande upprorsförhållande till Gud.

Vi kan uttrycka det så här: Vi blir inte syndare därför att vi gör ett och annat felsteg. Nej, därför att vi i oss själva är syndare mot Gud, gör vi onda saker i både förhållande till oss själva, till andra människor och till den övriga skapelsen. Det är därför vi lever i en splittrad värld – syndafallets värld. Därför är allt uppstyckat för oss. Det är först när Gud upprättar sin helhet igen – som han har lagt grunden för genom Jesus Kristus – som det som är fragmentariskt skall bort för alltid, 1 Kor 13:10. Då – men inte förr – skall Guds barn få känna och uppleva tillvaron som hel, fullkomlig och övermåttan god.

Denna religiösa förståelse av begreppet synd finner vi lite eller ingenting av i trosförkunnelsen. Dess människosyn presenterar ett slags fullkomlighetslära som gör att synden bara blir en ‘moralisk defekt’, en beklaglig svaghet knuten till olika delar av människan.

Men en sådan uppfattning gör orätt mot Bibelns starka och allvarliga budskap om människan som skyldig inför Gud. För när NT talar om att vi som kristna på en och samma gång är både syndare och rättfärdiga, då rör det sig i bägge fallen om hela människan.

Anders Bergem

Noter

1. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 12

2. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 11

3. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 14

4. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 20

5. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 13

6. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 14

7. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 2

8. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 26

9. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 27

10. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 32

11. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 117

12. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 116

13. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 116

14. Att kroppen kan stå för hela personen, kommer tydligt fram på flera ställen i NT. Vi kan t ex sammankoppla två verser i Romarbrevet som en klargörande illustration: ”Låt därför inte synden ha väldet i era dödliga kroppar, så att ni lyder deras begärelser”, (6:12). ”Ty synden skall inte råda över er, eftersom ni inte står under lagen utan under nåden”, (6:14). Först talar alltså Paulus om synden i ‘kroppen’. därefter talar han om synden som inte skall härska över ‘er’. Det visar att ‘kropp’ och ‘er’ här uttrycker samma verklighet. Det är de kristna som personer, som hela människor det rör sig om.
Tillbaka

15. För att ytterligare stödja denna uppfattning, kan vi knyta an till något av det Paulus säger i Filliperbrevet: ”Vi åter har vårt medborgarskap i himmelen, och därifrån väntar vi ock Herren Jesus Kristus som Frälsare, vilken skall så förvandla vår förnedringskropp, att den blir lik hans härlighetskropp – genom den kraft, varmed han och kan underlägga sig allt”, (3:20, 21). Jesus har en härlighetskropp. Vid uppståndelsen skall också de troende få en sådan förhärligad kropp. Kroppen förkastas inte så att bara anden blir kvar. Vi kommer fortsättningsvis att ha en kropp, såsom också den uppståndne kroppsligen visade sig för lärjungarna, Luk 24:36 ff. Men denna kropp skall förhärligas, få en helt annan, härliggjord form!
Tillbaka

16. Ordet sarx har en mycket sammansatt och mångfaldig innebörd i NT. I den norska och svenska Bibeln översätts det ofta med ‘kött’, men det ligger också till grund för begreppet ‘människa’ överhuvudtaget, (Rom 3:20). På ett ställe är sarx återgivet med en hel sats: ”…i mig, det är i mitt kött”, (Rom 7:18). Vi kan också hänvisa till en översättning av det grekiska uttrycket ‘vara i sarx’ som i den norska Bibelöversättningen 1978 återges med att ‘vara i livet’, (Fil 1:24). (1917 års översättning lyder på svenska ”lever kvar i köttet”, 1981 ”att jag lever kvar här”, översättarens anm.).
Tillbaka

17. Ett par verser från de paulinska breven kan illustrera detta förhållande: ”Men de som är i ett köttligt väsende (eg. ”de i sarx varande”) kan inte behaga Gud”, (Rom 8:8). ”Ty köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet; de två ligga i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill”, (Gal 5:17). Här blir det tydligt att den motsättning mellan ‘kropp’ och ‘ande’ som trosförkunnelsen koncentrerar sig på, inte är en motsättning i människan själv. Det är en motsättning mellan Gud och människan som sådan. Det är människan som fallen skapelse som står Guds Helige Ande emot! Visst har anden tagit sin boning i den pånyttfödde, men likafullt pågår en kamp mellan vad Guds Ande vill och det människan som fallen skapelse av naturen vill.
Tillbaka

18. Ett talande exempel på hur fjärran denna skarpa uppdelning av människan är från biblisk teologi, är något som står om nasiren, d v s en person som på ett särskilt sätt är vigd åt Gud. ”Så länge han är Herrens nasir, skall han inte nalkas någon död.” ‘Någon död’ är detsamma som en död människa. Ordet som används här är naefaesh. En ‘död naefaesh’ är alltså detsamma som en död människa, ett lik. (4 Mos 6:6) (”Någon död” är i den norska bibelöversättningen översatt med ”noe lik”, övers anm.)
Tillbaka

19. Till Salomo säger Gud i en dröm: ”Se jag giver dig ett så vist och förståndigt hjärta, att din like inte har funnits före dig och att din like ej heller skall uppstå efter dig”, (i Kon 3:12). Om sin far, kung David, säger Salomo samband med invigningen av templet i Jerusalem: ”Och min fader David hade väl i sinnet (i leb ) att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn”, (1 Kon 8:17).

Om vi ser på förhållandet mellan språkbruken i GT och NT, visar det sig att pronomiet ‘jag’ ofta används i NT där det enligt gammaltestamentligt språkbruk skulle ha varit naturligt att använda ‘hjärtat’. Denna iakttagelse poängterar att hjärtat uppfattas som ett uttryck för människan själv sådan hon verkligen är. Därför är det typiskt att det är människans ‘hjärtesida’ som är central när det gäller förhållandet mellan människa och Gud. Men ett citat från profeten Jesaja säger Jesus om fariseerna och de skriftlärde: ”Detta folk ärar mig med sina läppar men deras hjärtan är långt ifrån mig”, (Matt 15:8).

Då Petrus höll sitt tal på pingstdagen, står det om åhörarna: ”När de hörde detta kände de ett styng i hjärtat. Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: Bröder, vad skall vi göra? (Apg 2:37).

”Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse. Det är detta som orenar människan”, (Matt 15:19, 20a).

”Ty genom hjärtats tro blir man rättfärdig och genom munnes bekännelse blir man frälst”, (Rom 10:10).

”Och Gud som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd, därigenom att han lät dem likaväl som oss undfå den helige Ande”, (Apg 15:8).
Tillbaka

20. På samma sätt som i GT kan det sägas att ‘anden’ lämnar en människa. Guds livskraft försvinner. Då dör den människan. ”Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan” (den norska översättningen lyder ”oppgav ånden”) (Matt 27:50). ”När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan”, (”oppgav ånden”), (Apg 5:5).

Detta betyder inte att den ‘egentliga delen’ av människan försvinner så att bara skalet blir kvar. Ett långt mer bibliskt sätt att säga det på, är att när människan ger upp sin ande, då slutar människan att vara till som en levande varelse. Då är enheten mellan ande, själ och kropp upplöst. Därmed slutar den människan att vara till i den här världen.

Det innebär också att den som har levt sitt liv på ett ‘köttsligt sätt’ och därmed har stängt Gud ute, inte har något hopp om att ärva det eviga livet, 1 Kor 15:50. För det är bara ‘Andens lekamen’ som uppstår till evig härlighet. Bara den kropp som har varit ett tempel för Den Helige Ande, har härlighetslivet i sig, 1 Kor 3:16, 15:42-50, Rom 8:14.
Tillbaka

21. I evangelierna berättas det att Jesus under sin kamp i Getsemane fann lärjungarna sovande. Då sade han till dem: ”Vaka och bed, att ni inte må komma i frestelse. Anden är villig men köttet är svagt” (Mark 14:38). Här är det orden pneuma och sarx som används. Bakgrunden är något som står i Psaltaren 51:12 om en ny och ‘frimodigt ande’. Hos Markus skall ‘Anden’ förstås som Guds Helige Ande såsom den har tagit sin boning i en människa, och därmed på ett sätt blivit denna människans ‘ande’. Men det är och förblir Gud som är det handlande subjektet när det gäller denna ‘ande’. Därmed blir det klart att det inte är människan ‘i sin ande’ som är stark och villig, medan människan i sitt ‘kött’ är svag. Det är snarare att förstå på så sätt att människan som förgänglig skapelse är svag i sig själv. Det är Gud som måste ge människan vilja och kraft till att kämpa mot det som vill riva ner o ch ödelägga. Därför lever den kristna människan alltid i en kamp – med hela sig!

Samma tanke finner vi i Fil 2:13: ”Ty Gud är den som verkar i er både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske”

När det talas om nyskapelse, 2 Kor 5:17, då är det också hela människan det rör sig om. Det finns ingen grund för att säga att denna nyskapelse bara gäller människans ‘ande’. Därför har helgelsen att göra med hela människan, inte bara med själen och kroppen. Ingen ‘del’ av människan står utanför den omdanade process som den Helige Ande vill utföra i oss med nådens medel.
Tillbaka

22. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds ande, s 71
Tillbaka

23. Hagin, Kenneth, Hur du kan bli ledd av Guds Ande, s 117 f.
Tillbaka

Gå till artiklar

https://www.karlektillsanningen.se