MAKTMÄNNISKAN I FÖRSAMLINGEN DEL 2

11. De kommer lättast in i kristna kretsar

Det verkar som om kristna församlingar och miljöer hör till de områden där dessa människor har lättast att utöva sin makt. Och det finns all anledning att fråga sig varför. Paulus var också förvånad över detta. Till korintierna skriver han, som redan nämnts i förordet: ”Ni finner er i att man gör er till slavar, att man utnyttjar och utsuger er, att man uppträder utmanande och slår er i ansiktet” (2 Kor. 11:20).

En av de viktigaste förklaringarna måste vara att maktmänniskan här kan kräva kärlek, ödmjukhet, tålamod och tolerans. En församling kan i många år ha fått grundlig undervisning om dessa goda Andens frukter. Präster och predikanter har hamrat in att kärleken, tålamodet och förståelsen är gränslös. De har inte nyanserat, inte förklarat att man kan löpa risk att bli skamligt utnyttjad i kärlekens och toleransens namn.

När maktmänniskan startar sina härjningar och någon börjar undra om denna person uppträder riktigt rätt, kommer han strax med krav på kärlek och förståelse. Maktmänniskorna kan även be om förlåtelse, men aldrig annat än som spel för galleriet. De kan böja sig för motstånd, men bara av taktiska skäl och för en tid. Medan de armbågar sig fram, möter de mjuka, fina människor som fostrats till värme, godhet och fördragsamhet. Detta är en av anledningarna till att det ofta går så lätt för dem.

En annan anledning är att folk i alltför hög grad har vant sig vid att vara åskådare i kyrkan. De lever i en miljö, där det mesta av kommunikationen är envägskommunikation. Den kommer från podiet, altarringen eller nattvardsbordet – och i synnerhet från predikstolen. De flesta accepterar utan vidare vad predikanten säger. Visst förekommer det kritik och diskussioner, men i dessa deltar bara en liten grupp. De allra flesta uppfattar sig som får som följer herden, och det betyder i sammanhanget inte Jesus utan prästen, pastorn eller föreståndaren. Guds barn är över huvud taget oerhört godtrogna. De ser de fina och positiva orden i bibeln, de hör det goda och kärleksfulla budskapet från predikstolarna och räknar inte med att det finns falska apostlar och lögnprofeter. De flesta är fostrade så att de inte kan fatta att somliga ”söker strid och predikar Kristus av orena motiv” (Fil. 1:17).

Många av oss har också i många år läst bibeln på så sätt att vi har fäst oss vid de goda, positiva orden utan att lägga märke till de negativa. Det faller en slöja för ögonen, när vi kommer till det avsnitt som beskriver falska, svekfulla och lögnaktiga människor. När en maktmänniska uppenbarar sig i vår egen församling, ska det väldigt mycket till innan folk ser honom sådan han verkligen är. ”Visst är han lite originell. Han uttrycker sig lite olämpligt. Han vållar viss oro, men han är nog god innerst inne. Hör bara vilka himlastormande böner han ber och hur han kan utlägga skriften. Låt oss bara ha lite tålamod så blir allt bra”. Så resonerar man bland Guds folk i allmänhet i kyrkorna. I denna miljö med godtrogna och toleranta människor kan en maktmänniska manövrera sig långt fram mot en inflytelserik position innan någon kommer på honom.

En ytterligare anledning till att maktmänniskorna så lätt tillskansar sig makt i kristna kretsar, är att de ofta använder bibeln i sin argumentation. De är ju som regel mycket intelligenta och har lätt för att studera. En sådan person kan snabbt snappa upp en mängd skriftställen som stödjer hans egna tankar. Guds folk är vana att böja sig för Guds ord. Trohet mot bibeln är för många det yppersta budet. Blotta tanken på trolöshet mot bibeln ger dem skuldkänslor. Vad många inte ser är att maktmänniskan använder bibeln som slagträ. Han använder den mot folket, inte för dem. I familjen och små grupper kan bibelns mest sublima avsnitt användas för att vidmakthålla en situation av psykisk och andlig terror. Och då måste man verkligen säga att Guds ord missbrukas.

Maktmänniskan bygger också ofta upp ett enkelt, teologiskt lärosystem med en mängd orubbliga principer. Detta system tvingar han sedan på folk och kräver deras absoluta lydnad under sken av trohet mot den rätta läran, den rätta teologin och de rätta principerna. Eftersom han utstrålar makt, injagar han fruktan och krossar därigenom allt motstånd. De han på detta sätt får i sitt våld upplever det som att de står emot Gud den Allsmäktige om de protesterar.

I sin strävan att inpränta lärosystem och sina principer har maktmänniskan god hjälp av tidens jäkt och förvirring. Många människor (även kristna) blir trötta och oroliga av det myller av intryck som möter dem. Det finns så många krav och erbjudanden att ta ställning till. Det är så många och så mycket som påkallar deras uppmärksamhet. Även i kyrkorna är verksamheten och påverkan så varierande att Guds folk lätt blir förvirrade och nervösa, trötta och uppgivna. När en ledare framträder med ett enkelt teologiskt lärosystem och klara regler i förening med ett erbjudande om starkt ledarskap, då blir människor lätt fascinerade. Tjugo, trettio bibelställen och ett antal specialuttryck, som fungerar som slagord, får dem att tro att de hittat det centrala i skriften så att de nästan inte behöver mer. Det är så sekter föds, och det är så sektledare får makt.

Mot bakgrund av detta måste vi konstatera att Guds folk runt om i kyrkorna, trossamfunden och församlingarna behöver väckas ur sin godtrogenhet, även om det blir smärtsamt att det finns ledare som är ”onda människor och bedragare” som ”skall göra framsteg – till det sämre. De bedrar och blir själva bedragna” (2 Tim. 3:13). I stället behöver de fostras att följa församlingsledare som Gud har satt att tjäna och som avsäger sig allt hemligt och skamligt och inte använder knep eller förfalskar Guds ord (jfr 2 Kor. 4:2).

12. De angriper de svagaste

Maktmänniskorna angriper oftast de svagaste i en grupp. Offren utsätts för ständiga attacker. Detta håller dem i konstant spänningstillstånd, och de ägnar ofta all sin energi åt att försvara sig. Många orkar till slut inte längre. Så kallade utmattningsdepressioner kan bero på just detta.

De som är starka orkar i längden inte se på, utan tvingas efter hand in i ett virrvarr av konflikter. Jag vet människor som är mycket kärleksfulla, fridsamma och ödmjuka naturer, och som har hamnat i en häxkittel av stridigheter just på grund av detta. De kan ju sin bibel. Den är deras rättesnöre. Och där står det att de ska ställa upp för de svaga och olyckliga. Jesus Kristus är deras föredöme, och han ställde sig ju aktivt på de svagas sida. De upplever det som om Anden driver dem. Deras samvete tycks tvinga dem. Och så rycker de ut, även om det går stick i stäv mot deras fredliga natur.

Men ingen av dem jag har talat med, som ställt upp till försvar för bröder och systrar, har haft den ringaste aning om vad de gett sig in på. Nu vänder sig maktmänniskan mot dem. Detta är nämligen vad han har väntat på. Dag och natt kan diskussionerna pågå. Maktmänniskan är en mästare på att formulera sig. Han vinner nästan alla diskussioner. Han kan tala för sig som ingen annan. En sunt tänkande, förnuftig och fredlig människa kan i allmänhet inte fatta att en annan människa, som till och med kallar sig kristen, inte ska kunna talas tillrätta, för de vill inte ha några lösningar. De vill bara hålla igång de ändlösa diskussionerna. För dem är natten bästa tiden på dygnet, för då har folk en benägenhet att uttala sig skarpt och kategoriskt. Det uppstår ju oftare dramatiska situationer på natten när alla är trötta. Och dramatik är något som maktmänniskan älskar. Eftersom sömnförbud är en av de värsta tortyrmetoder som finns, förstår vi att detta är ett mycket farligt vapen.

Dessa fredliga, snälla och starka Guds barn, som kommer till sina svagare bröders och systrars undsättning, vinner sällan striden. De är nämligen inte helt och hållet inriktade på kampen. En vanlig kristen splittrar sig på många intressen. Maktmänniskan däremot ägnar sig bara åt maktkampen. Han satsar allt i sina attacker, och han är som regel alltid skickligare, slugare, starkare och framför allt mera uthållig än sina motståndare.

Vad som sagts här låter säkert som ren och skär överdrift för dem som inte själva har upplevt det. Men jag har lyssnat till så många lidande människors beskrivning av dessa ting, att jag anser mig ha täckning för vartenda ord i den här framställningen.

I detta sammelsurium av ändlösa samtal, uppgörelsemöten och brevskriverier blir vanliga människor ibland så förvirrade att de börjar förebrå varandra. Ofta sker detta i samband med diskussioner om hur man ska förhålla sig till maktmänniskor. Sålunda kan de bästa vänner bli bittra fiender. Följden blir otrivsel både i församlingen, på arbetsplatsen och i hemmet. En av de mest demoniska aspekterna av maktmänniskornas verksamhet, är att de har makt att skilja den ena människan från den andra utan att man kan göra någonting åt det.

Om maktmänniskan har sunda och starka ledargestalter i sin omgivning, kommer han att följa den gamla parollen: söndra och härska. En ledare för en kristen institution var ute på en längre resa. När han kom tillbaka, uppsöktes han av en man om också var anställd på platsen. Vederbörande anlade en bekymrad min och förklarade att den som hade varit ute på resa nu måste göra allt för att återvinna sitt anseende bland dem som arbetade där. Alla var nämligen emot honom. Det visade sig att mannen hade rätt. Under ledarens frånvaro hade mannen så illistigt och grundligt baktalat honom, att praktiskt taget alla vände honom ryggen. (det grekiska ordet för djävulen är diabolos – baktalaren, anklagaren). Det tog lång tid för ledaren att förstå hur det förhöll sig, och det fordrades mycken kamp innan förtroendet återvanns och maktmänniskan avslöjades.

Ibland tar dessa människor med sig en hel hjord, bryter sig ur gemenskapen och bildar ett nytt sammanhang, präglat av underkastelse och lydnad. Men lyckligtvis underskattar de ofta trögheten i en församling eller institution. Jag vet fall där maktmänniskorna tydligen trodde att de flesta skulle bryta upp från sin gamla miljö, men där det till slut bara blev en handfull som följde med. Men ibland lyckas de. En framträdande kyrkoledare i USA skriver: ”Några som inte alls förstod en herdes hjärta använde herdeprincipen och byggde små riken för att regera och utnyttja Guds folk”.

Det är inte alls säkert att det alltid är fel med splittring. Det är inte heller alltid orena motiv som ligger bakom bildandet av nya församlingar och trossamfund. Men när det sker splittringar som resulterar i sekter, därför att en maktmänniska vill tillfredsställa sitt maktbegär, då är det ett Satans verk. Då har också folket som lämnar sin församling i sällskap med maktmänniskan förletts till att ”hålla sig till villoandar och onda andars läror. De kommer att förledas av hycklare och lögnare, som är brännmärkta i sina samveten” (1 Tim. 4:1-2).

Det kan också hända att maktmänniskan vinner maktkampen så totalt, att han slår ner allt motstånd i församlingen och stiger fram som en envåldshärskare. Det finns en skildring i 3 Joh. 9-10 som tycks beskriva en sådan situation. Sålunda skriver aposteln Johannes: ”Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra. Om jag kommer skall jag därför påminna honom om vad han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Och han nöjer sig inte med det utan vägrar dessutom ta emot bröderna, och när andra vill göra det, hindrar han dem och driver dem ut ur församlingen”. Diotrefes hade tydligen manövrerat sig in i församlingsledningens centrum. Han hade splittrat hjorden, fått fanatiska anhängare och var på väg att krossa motståndarna, bland annat genom att utesluta dem ur församlingen. Så suverän hade denne man blivit i sin maktställning, att han till och med tog upp kampen med de apostlar som Herren Jesus själv hade kallat och insatt.

Det värsta är att Guds folk bedras och förförs. Aposteln Petrus skriver om detta med orden: ”Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror. De skall till och med förneka den Herre som har friköpt dem och drar så plötsligt fördärv över sig. Många skall följa dem i deras utsvävningar, och för deras skull kommer sanningens väg att smädas. I sin girighet kommer de att med falska argument sko sig på er” (2 Petr. 2:1-3).

13. De har gett sig hän åt maktruset

Då djävulen förde Jesus högt upp på ett berg och i ett ögonblick lät honom se alla riken i världen, var Jesus plötsligt inne på det farligaste område man kan tänka sig.Låt oss komma ihåg att Jesus var en sann människa. Frestelsen var verklig. ”Dessa rikens hela makt och härlighet vill jag ge dig”, sa djävulen till honom, ”ty åt mig har den överlämnats och jag ger den åt vem jag vill”. Därför skall allt vara ditt om du tillber mig” (Luk. 4:6-7). Men Satan räknade fel. Jesus avvisade frestelsen. Då lämnade djävulen honom, och Jesus vacklade uthungrad ur öknen, stöttad av änglar. Då hade han fastat och varit i andlig kamp i fyrtio dagar.

Djävulen visste precis var han skulle sätta in stötarna. Hans eget fall från den himmelska härligheten ner i avgrunden skedde nämligen på just detta område. Vi har flera gånger citerat Judas korta brev i den här boken, och det är riktigt att en del av texten i brevet är dunkel. Men jag tolkar den först och främst som en beskrivning av Satans fall från värdigheten hos en högt uppsatt ängel och sedan som en text om maktbegär. Brevet skildrar bland annat ”änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist” (vers 6). Till detta kan vi lägga Petrus ord: ”Gud skonade inte de änglar som hade syndat utan kastade dem i avgrunden” (2 Petr. 2.4).

Judas skriver också om människor som djävulen har utsatt för samma frestelse som Jesus, men som har fallit som djävulen själv en gång gjorde. Om dessa människor heter det: ”De är träd utan frukt på senhösten, dubbelt döda, uppryckta med rötterna. De är vilda havsvågor, som kastar upp sina skändligheters skum, de är irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är förvarat för evigt” (Jud. 12-13).

Varför använder denne brevskrivare så drastiska bilder? Det beror på att de människor han skriver om har fallit på samma sätt som djävulen själv. De har gett sig hän åt det maktrus som Jesus avvisade, när han stod med djävulen uppe på det berg dit den onde hade fört honom.

Här befinner vi oss i skärningspunkten mellan det gudomliga och det djävulska. Detta är syndens brännpunkt. Maktruset är djävulens energi, hans drivkraft och enda njutning. När människor ger sig hän åt det, är inga bilder för dramatiska, för starka och för skarpa i beskrivningen av deras synd och belägenhet.

Detta är vad torterade känner när de pinar sina offer. Detta är det rus som Nero upplevde när lejonen slet de kristnas kroppar i stycken på arenan. Även en del maktmänniskor tar till fysiskt våld för att uppleva detta rus. När mannen slår sin hustru i golvet och hon ligger där full av ångest och smärta framför honom, upplever han det mest djävulska av alla rus.

Det absurda är att när detta skildras i profana sammanhang, framställs det som om det vore en naturlig följd av en kristen hållning. Tvärtom var det detta Jesus gav sitt liv för att bekämpa. Det var för att besegra de krafter som ligger bakom sådana handlingar som Jesus utgjöt sitt blod. Men hur beklagligt det fysiska våldet än är, så är det psykiska våldet långt mer framträdande då maktmänniskan får herravälde över människor. Det är först och främst makten över människors själar, inte deras kroppar, som de är ute efter.

Låt mig ge ett litet exempel för att belysa vad det handlar om: En Herrens tjänare hade i åratal varit använd av Gud som förkunnare, skribent och själavårdare. Dessutom hade han organiserat sitt arbete på ett utmärkt sätt. Mannen berättade för mig att han råkade i klorna på en maktmänniska. Inom loppet av några få år hade maktmänniskan berövat honom all sund självkänsla, all naturlig värdighet och gjort honom till en odugling. Men utvecklingen hade skett omärkligt. Han fråntogs sin självständighet medan han för varje dag knöts allt närmare maktmänniskan i en känsla av beroende. I ett förtroligt ögonblick sa denne följande:

”Du vet ju att du inte kan hålla en ordentlig predikan”. Jo, det höll han med om. ”Du är väl också medveten om”, fortsatte kollegan, ”att du inte kan skriva”. Ja, det var han också på det klara med. ”Och du kan inte ge själavård”. Inte heller det kunde han. Det kände han instinktivt. ”Och”, avslutade den andre, ”du kan inte organisera eller få ordning på någonting”. Den stackars undertryckta människan var totalt överbevisad. Detta var sanningen. Han var ingenting. Han kunde ingenting. Han tog ett steg närmare sin beskyddare och ”vän” och viskade mycket försynt: ”Vad kan jag då göra?” Svaret kom kort och bestämt: ”Du kan göra som jag säger”.

Maktmänniskan såg triumferande på sin kollega. Säkerligen sjöd och kokade maktruset i honom. Det sände vällustiga förnimmelser genom hela hans kropp. Han hade fått en slav som han kunde göra precis som han ville med. Han hade blivit gud för denna människa. Hädanefter skulle han ge ris och ros, uppmuntran och straff, vilket är nödvändigt för att hålla slaveriet i gång. Samtidigt skulle han använda slaven för att främja sina mål, för att lägga allt fler människor under sig.

Denna skildring är hämtad ur en episod som har berättats för mig, men liknande saker sker runt om i hemmen och församlingarna över hela landet.

”Detta!, sa en känd svensk församlingsledare till mig, ”är kanske vårt största problem, vårt minst förstådda problem och det vi minst av allt vet vad vi ska göra med”. Han talade om situationer som själasörjare gång på gång ställs inför och som de flesta av dem varken förstår eller vet hur de ska hantera, om de över huvud taget förstår någonting av det som hänt.

Jag upprepar: Maktruset är det mest fördärvliga och det mest djävulska av alla rus.

Jag måste lägga till en sak i det här kapitlet. Den maktmänniska som hade fört sin kollega till en punkt, där han trodde sig ha vunnit fullständig seger, hade likväl gått för fort fram. Han borde ha väntat ett halvår eller så före det avgörande slaget. Hans kollega berättar nämligen att när han ensam gick ut i vinternatten, klarnade det i hans omtöcknade hjärna. ”Märkligt”, tänkte han, ”jag har ju predikat många gånger förut. Jag har skrivit artiklar, jag har gett själavård och jag har organiserat mitt arbete”. Detta gick sakta upp för honom medan han vandrade vidare. Tankarna trängde sig igenom känslan av förnedring och maktlöshet. Han började be, och Gud kom till honom. Från den stunden började en lång och mödosam vandring mot friheten.

14. Faran att använda begreppet maktmänniska

Jag vill säga något om mitt bruk av begreppet maktmänniska. Från början hade jag en helt annan inställning än den jag har i dag. ”Människor är olika”, tänkte jag. ”Guds barn är olika, varenda ett. Åtminstone har jag aldrig träffat en ’vanlig’ människa. Syndare är också väldigt olika. Alla som jag ser omkring mig är original. Om det finns sådana maktmänniskor som det påstås, då är de väldigt olika. De har olika attityder, olika metoder och olika mål, även om de alla är ute efter makt”.

Men jag blev mer och mer förvånad allteftersom åren gick och offren för dessa människor började beskriva sina plågoandar. Den ena gråtande kvinnan efter den andra, och den ena bleka och skräckslagna församlingsledaren efter den andra, satt framför mig och berättade nästan exakt samma historia. Gång på gång växte samma mönster fram ur deras berättelser. Som regel började de tämligen förvirrat mumla någonting om att även de hade sina brister. Sedan förklarade de att det fanns ingen som förstod dem. Några hade sökt upp prästen, pastorn, själasörjaren, familjerådgivaren, socialsekreteraren, psykologen eller psykiatern. De flesta hade talat lite med nära vänner, och nästan alla hade uppmanat dem att göra upp och försonas. Därefter tecknade de bilden av en man som hela tiden påpekade fel. Han pumpade dem fulla av skuldkänslor. Han måste hela tiden stå i centrum för uppmärksamheten. Annars inträffade dramatiska händelser som gjorde att alla började prata om honom. De berättade om splittringar, om vänner som blev bittra fiender i diskussionerna. De beskrev hur de själva och andra hade kommit under dennes välde och blivit slavar. Och nästan alltid beskrev de honom som lysande intelligent, duktig och charmerande. Men vederbörande visade alltid en sida utåt och en annan inåt. På orten eller i kyrkan kunde han ofta vara en aktad man. Han lyckades dölja sin självupptagenhet och sitt maktbegär. Om det inträffade något som uppfattades som klandervärt, var det alltid andras fel.

Motvilligt måste jag erkänna att samma mönster gick igen hela tiden, och efter hand har jag blivit övertygad om att det bara finns en typ av maktmänniskor. De uppträder alla förvånansvärt lika. Beskrivningen ovan grundar sig på erfarenheter från fyrtio års själavårdande arbete. Min framställning kan tyckas ensidig, men den motsvarar precis de intryck jag har fått.

Mitt förhållande till det bibliska materialet har varit ungefär som förhållandet till dem som har sökt upp mig som själasörjare. Jag måste tyvärr erkänna att jag tidigare inte såg att bibliska författare i skarpa och dramatiska ordalag beskriver den här sortens maktmänniskor. Jag vågar påstå att jag är en positiv människa. Min uppmärksamhet har varit ensidigt inriktad på de ljusa, glada och positiva avsnitten i bibeln. Högst motvilligt och med djup olust har jag börjat stryka under de mörka partierna och tagit mig för att granska dem. Men samtidigt har jag känt det som en bekräftelse på att jag varit på rätt väg i min rådgivning, när jag har upptäckt att Paulus, Johannes, Petrus, Jakob, Judas och självaste Jesus kämpade med precis samma problem. Maktmänniskorna hör till den bibliska verkligheten, och de förekommer i kyrkohistorien, lika väl som i våra dagars kyrkliga och kristna liv.

Men givetvis finns det faror med en bok som denna. När en sund kraftnatur går ut i Herrens strid mot förfall och omoral eller går fram med kraft för att främja Herrens verk, kan han snabbt stämplas som maktmänniska av sina motståndare.

Överkänsliga människor kan också börja misstänka att de själva är maktmänniskor. De tycker sig känna igen vissa drag hos sig själva. De ser exempelvis tendenser till självupptagenhet, lust att hävda sig, behov av att bestämma, och så grips de av syndanöd. Vad man kan säga till sådana människor är att om de vore maktmänniskor av det slag som har beskrivits ovan, skulle de aldrig ha erkänt att de hade sådana karaktärsdrag. Framför allt skulle de aldrig ha gripits av syndanöd.

I det stora hela är farorna med att använda begreppet maktmänniska små i jämförelse med vilken nytta vi har av att använda det.

Men är inte farorna med att använda begreppet maktmänniska, så som vi gjort i den här boken, så stora att man hellre borde låta saken bero? Nej, detta skulle vittna om likgiltighet för offren och överdrivna och orealistiska förväntningar på deras möjligheter att försvara sig. Så här kan det låta: ”Frågan är om man låter sig tyranniseras av dem”. Ett sådant uttalande är ett hån mot tusentals fysiskt och psykiskt knäckta människor.

Visst finns det människor som är så starka och som har ett så massivt stöd i sin omgivning, att man kan uppmana dem att slåss för att stoppa maktmänniskan eller åtminstone behålla sin självaktning. Det finns underlydande som har möjlighet att vinna en strid mot sin maktsjuke chef, och det finns möjlighet för en församling att utestänga en maktmänniska som har nästlat sig in. Men all erfarenhet visar att ingen får ta lättvindigt på saken.

Vi som ger råd får absolut inte vara för snabba att komma med simpla förmaningar. Det är lätt att säga till en stackars människa: ”Håll ut bara, jag ska be för dig, det blir nog bra”, o.s.v. Men det räcker inte med goda råd om att stå emot och att inte låta sig brytas ner. Den som använder den tonen och skickar iväg en maktmänniskas offer med en klapp på axeln, trycker bara denne ännu längre ner i skorna.

Men gudskelov finns det möjlighet till räddning även för många som inte orkar ta upp kampen. Att fly har varit lösningen för de flesta. Och det är en lösning som inte heller är främmande i skriften. Josef och Maria tog med sig Jesusbarnet och flydde för en despot.

15. Räkna inte med någon bättring

Lösningen är alltså inte att vänta på någon förändring eller bättring hos dessa maktmänniskor. Den kände norske psykiatern Tollak B Sirnes säger: ”De flesta kontrollerade undersökningar av vad behandlingen av psykopater har gett för resultat, visar att det finns små utsikter till avgörande förbättringar”. (Här är det viktigt att notera att Sirnes användning av psykopatbegreppet sammanfaller med beskrivningen av maktmänniskan. Övers. anm. )

Detta är fruktansvärt svårt att acceptera för många människor. Barn önskar av hela sitt hjärta att pappa ska bli snällare. Mamma väntar och hoppas. Folk ber och tror. Och hos själasörjaren ställer man tveksamt men hoppfullt frågan: ”Gud kan väl göra under?” Visst kan Gud göra under. Jesus säger till och med att om vi har tro och inte tvivlar, ska vi kunna säga till ett berg: ”Lyft dig och kasta dig i havet”, och det ska ske (Matt. 21:21). Men då krävs också ett väldigt mirakel. Så djupt, så stort och så fruktansvärt är det som vi har att göra med, att ett under på det här området knappast kan jämföras med en vanlig helbrägdagörelse. Även med en levande tro och en betydande insats i bön, fordras ett osedvanligt Guds ingripande, om det ska ske någon avgörande förbättring hos en sådan människa. Sett ur kristet perspektiv beror detta på att själva kärnan i ett sunt kristet sinne är på väg att ödeläggas eller helt trampas sönder.

En känd och aktad kristen psykiater angrep mig en gång på grund av liknande synpunkter. Det skedde offentligt. Efteråt sökte jag upp honom och var naturligtvis ytterst lyhörd för vad han hade att säga både som fackman och mogen kristen. När vi hade samtalat en stund frågade jag honom, om han kunde ge mig något exempel på att han hade kunnat märka någon förbättring hos någon maktmänniska som han hade behandlat.

Här måste det inflikas att det är ytterst få maktmänniskor som kommer under behandling. Det beror helt på att de saknar sjukdomsinsikt. De känner sig inte sjuka. De saknar motivation, som det heter. När själasörjare säger så om en människa som de inte kunde hjälpa, beskylls de ofta för att bara komma med ursäkter. Men kräver inte till och med Gud motivation? En maktmänniska skulle bara gapa av förvåning om någon skulle komma på något så fantastiskt som att föreslå en behandling av dem. I deras ögon är det snarare de som är omgivna av hypernervösa människor. Deras äkta hälfter är halvtokiga, och deras motståndare i församlingen är förryckta idioter. Själva är de balanserade, friska och starka.

Psykiatern jag talade med satt länge och funderade innan han svarade. Jag kunde läsa i hans ansikte att han letade febrilt i minnet för att hitta något hållbart att komma med. Till slut sa han lite generat: ”Jo, en gång hade jag en man på behandling i femton år. Då tyckte jag mig se spår av viss förbättring”. Jag avslutade samtalet med några allmänna kommentarer till detta och lämnade hans kontor tämligen skakad. Femton år, och så ”spår av viss förbättring!” Det verkade som om denne annars så kloke och kunnige man fullständigt hade glömt offren. Han såg bara patienten. Hans ambition att hjälpa och förstå honom var naturligtvis lovvärd, men var fanns verklighetsförankringen? Hur hade maktmänniskans offer haft det under dessa femton år, hur annorlunda hade situationen blivit efter ”en viss förbättring”, som kanske ingen annan än läkaren kunde upptäcka? Dessutom finns det vissa maktmänniskor som lugnar ner sig på ålderns höst. Kanske patienten hade hunnit bli gammal när de femton åren hade gått.

Det råd som man kan ge, även om det låter brutalt, är alltså följande: Räkna inte med någon bättring av praktisk betydelse, och lägg upp förhållningsregler efter detta.

16. När de avslöjas

Det finns en nådegåva som kallas förmågan ”att skilja mellan andar” (1 Kor. 12:10). Sanna Herrens profeter har fått den gåvan. Därför heter det i skriften: ”Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs” (1 Kor. 14:29). När det gäller en som är otroende, kan han bli ”avslöjad av alla”. Till och med ”hans hjärtas hemligheter uppenbaras” (1 Kor. 14:24-25). Samma sak kan ske med maktmänniskor som uppträder i församlingen. Många kan låta sig luras och fyllas av beundran för dessa människor. Men den helige Ande kan avslöja dem genom de tjänare som han har gett nådegåvan och förmågan att skilja mellan andar och avslöja falskhet. Sådana människor märker att tungotalet är falskt, att uttydningen är arrangerad och att det profetiska budskapet är konstruerat för att stödja maktmänniskans egen uppfattning, vare sig det sker medvetet eller omedvetet.

Så småningom börjar många uppleva att det är någonting som inte stämmer. De kanske inte kan klä det i ord, men de känner tomheten och falskheten i sin ande. Det beror på att dessa maktmänniskor inte bara smider sina ränker utan också är tomma. I de länder där bibeln kom till betyder regnet mycket. Utan regn ingen gröda och följaktligen ingen mat. Därför används torkan och de tomma skyarna ofta som bilder för detta tillstånd. Judas skriver om herdar som liknar moln utan regn som drivs förbi av vinden. Och aposteln Petrus använder följande beskrivning: ”Dessa människor är källor utan vatten och moln som jagas av stormvinden” (2 Petr. 2:17). Aposteln Paulus manar oss till besinning så att vi inte alltför snart sätter vår tro till människor: ”Mina älskade”, skriver han, ”tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen” (1 Joh. 4:1). I Uppenbarelseboken får en församling följande budskap: ”Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare” (Upp. 2:2).

I våra dagar är många alldeles för snabba att ta framgång i denna världen som bevis för äkthet. ”Han är framgångsrik, därför måste Gud vara med honom”. ”Rörelsen växer, därför måste det vara Anden som ger växten”. ”Denne undergörare måste vara Herrens utvalda redskap, för det sker mäktiga ting genom hans händer”. (Jfr. Matt 24:24).

Somliga tar till och med motståndet som en del personer och rörelser möter som tecken på äkthet. ”Allt nytt som kommer från Gud möter motstånd. Därför måste allt nytt som möter motstånd vara av Gud”. Detta är en logisk kullerbytta. Bibeln och kyrkohistorien innehåller många exempel på personer och rörelser som mötte motstånd och hade framgång, men som blev till stor olycka för Guds sak. Därför måste vi vara vakna och avslöja de falska ledarna och deras anhängare innan de har nått sina mål.

En maktmänniska ska inte bara avslöjas inför församlingen, utan även inför de enskilda människor som har blivit dennes offer. Däri ligger största delen av räddningen. Sirnes hävdar att maktmänniskornas taktik inte längre går hem när de blir avslöjade. ”Det är ingen vits att bli arg när ingen blir rädd”, säger man på en del håll. De lever ju på en hemlig taktik. De opererar bakom kamouflagenät och döljer hela tiden sina verkliga avsikter.

Många gånger har jag suttit med offer för maktmänniskor och sett hur dimman lättat och slöjan dragits undan. Som regel behövs inte många ord. Ofta behöver själasörjaren inte säga någonting alls. De som ges tillfälle att skilda kaoset, och detta inför någon som inte är skeptisk utan tvärtom är förstående och mottaglig, får ganska ofta sammanhanget klart för sig. Att de får känna, kanske för första gången i livet, att någon tar deras ord på allvar, att det sitter någon och lyssnar som verkligen tror det otroliga som de berättar, kan ha en så frigörande inverkan att det är nästan så att man kan höra stenarna falla från deras hjärta. En stund senare kan själasörjaren glädjas åt att se muskelspänningar försvinna medan den stackars plågade människan flyttar sig allt längre in på stolen och börjar slappna av. Inre spänningar släpper och knutar löses upp. Så småningom kommer orden: ”Nu förstår jag. Är det så det hänger ihop! Det är ju ett helt system, en enda stor maktapparat! Jag har varit fångad i hans nät!”

Några brister i gråt av glädje. Andra ler med hela ansiktet.

En del behöver hjälp under längre tid, men det finns exempel på människor som på några få minuter har befriats ur fångenskapen efter ett sådant avslöjande.

17. Avbryt förbindelserna med dem

I Matt. 15:13 säger Jesus: ”Varje planta, som min himmelske Fader inte har planterat, skall rycks upp med roten”. Johannes döparen säger: ”Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt blir nedhugget och kastat i elden” (Matt. 3:10). Aposteln Paulus skriver följande ord till galaterna: ”Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse” (Gal. 1:9). I Apg. 13:6ff berättas det: ”Sedan for de över hela ön ända till Pafos. Där träffade de på en jude som bedrev trolldom, en falsk profet vid namn Barjesus. Han höll till hos landshövdingen Sergius Paulus, som var en förståndig man. Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord. Men Elymas, trollkarlen – det är vad hans namn betyder – gick emot dem och försökte hindra landshövdingen från att komma till tro. Saulus, som även kallades Paulus, uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom och sade: ”Du djävulens son, full av allt slags svek och bedrägeri, du fiende till allt som är rätt, skall du aldrig upphöra att förvränga Herrens raka vägar? Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall bli blind en tid och inte kunna se solen”. I samma ögonblick föll ett totalt mörker över honom, och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom. När landshövdingen såg det som hände, kom han till tro, slagen med häpnad över Herrens lära”. (Notera att Barjesus var en falsk profet). Till tessalonikerna skriver Paulus: ”Bröder, vi uppmanar er i vår Herre Jesu Kristi namn att hålla er borta från varje broder som lever oordentligt och inte följer de lärdomar som de har fått av oss” (2 Tess. 3:6). Timoteus får flera liknande, stränga förmaningar av sin uppfostrare och lärare Paulus. Bland annat skriver han om människor som bär fromheten som en mask, men inte vill veta av dess kraft. ”Håll dig borta från dem”, är Paulus uppmaning. I brevet till galaterna ger han också exempel på hur han själv har tagit konsekvenserna av sin hållning. Han skriver om falska bröder och säger: ”Men inte ens för ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss” (Gal. 2:5).

En del av dessa skriftställen handlar inte om sådana som kan betecknas som maktmänniskor, utan bland annat om villolärare och sådana som inlåtit sig i omoral. Men exemplen har anförts för att visa att det ibland kan vara både rätt och nödvändigt att bryta med människor även i den kristna församlingen, gemenskapen eller familjen.

Visst är det helt naturligt och riktigt att man i det längsta drar sig för något så drastiskt som att avbryta förbindelserna med en människa som kallar sig kristen. Men har man kommit till full klarhet om hur det förhåller sig, är mitt råd trots allt följande: Ställ maktmänniskan utanför, men gör det inte via uppgörelsemöten, diskussioner och förklaringar. All erfarenhet visar att det bara gör saken värre.

Man ska inte heller skriva långa brev. Jag kan inte räkna alla de brev som jag har läst eller hört läsas upp. I dessa redogörelser lägger skrivkunniga, ärliga och redliga kristna människor fram sina argument för maktmänniskan. Denne läser dem med ett leende på läpparna. Han stormtrivs. Det är ju om honom man skriver! Han stryker noga under olyckliga eller oförnuftiga formuleringar för att ha dem som ammunition vid nästa sammandrabbning. ”Man har skrivit brev till mig. I dessa antyder man att jag är kärlekslös och högmodig. Man påstår att jag skapar splittring. Det är nästan så att jag får intryck av att man vill frånkänna mig det kristna namnet och kalla mig en djävulens hantlangare. Låt mig citera vad NN dristar sig att säga”. Så fiskar maktmänniskan upp ett tjockt brev ur innerfickan, medan brevskrivaren hukar sig och tänker: ”Det var ju inte så det var menat. Jag skrev det ju bara för att skapa en grund för fred och försoning”.

Nej, det som sägs måste vara ett kort besked, och det som skrivs måste vara en officiell uppsägning, uteslutning eller avstängning. Detta förfarande finns beskrivet i Guds ord och anbefalls där.

Man måste absolut se till att vad som görs är formellt och juridiskt hållbart och oantastligt när det kommer till beslut i styrelsemöten, årsmöten och liknande. Ett av maktmänniskans vapen är detta: ”Bara det formella är i sin ordning, så är allt tillåtet”.

Hur blir det då med hemmen och äktenskapen? Jag är i likhet med många andra själasörjare djupt bekymrad över att så många kristna skiljer sig. Jesus hade all anledning att inskärpa vikten av trohet mellan makar. Trots detta har jag efter moget övervägande och i bön till Gud känt mig tvungen att anbefalla skilsmässa i äktenskap där en maktmänniska härjar.

Jag har samtalat med gråtande, kristna kvinnor som en gång lät sig luras av en snygg, belevad, attraktiv man, men som senare (ofta omedelbart efter bröllopet) förstod att det var något helt galet i förhållandet. De har efter hand systematiskt brutits ner och i vissa fall misshandlats brutalt, tills all naturlig värdighet och självkänsla har brutits. Lägger man därtill att både fackfolk och erfarna själasörjare kan intyga att det finns litet hopp om bättring, anser åtminstone jag att det finns tillfällen då jag måste ge följande råd: ”Fly för livet. Det är inte ett äktenskap du lever i utan en tortyrkammare. Det är inte en äkta make du har fått utan en tyrann”.

Likaså har jag ibland uppmanat barn som haft möjlighet att lyda mitt råd: ”Packa väskan och ge dig av. Håll dig till din mamma. Var trogen mot henne. Stöd och hjälp varandra för att hitta tillbaka till ett normalt liv”.

Hur kan det bli så fel?

Ja, så fel det kan bli! Och det blir inte bättre av att en del av kyrkans folk rider på ord och blundar för verkligheten.

I församlingen är det ledarna som måste fatta besluten och bära ansvaret. När det gäller äktenskap som inte levs i vad som kan betecknas som ett hem utan snarare en tortyranstalt, är det som regel den erfarne själasörjaren eller kristne psykiatern/psykologen som måste fälla avgörandet och bära ansvaret. Jag har sett barn och hustrur, ibland också män, komma ut i friheten och hört dem glädjestrålande berätta om ett helt nytt liv och om genomgripande andliga förnyelser sedan de befriats ur slaveriet. Att se detta är belöning nog för en själasörjare. Det är värt all möda, kamp och strid mot de onda makterna.

Ska barn och äkta makar förlåta sina plågoandar? Ska terroriserade församlingsmedlemmar förlåta dessa maktmänniskor?

Ja, det ska de! Jesus har lärt oss att förlåtelsen är gränslös. Men anser man att det är nödvändigt att uttrycka förlåtelsen i ord till maktmänniskan själv, ska man akta sig mycket noga för att ge honom ett nytt redskap i sin maktkamp. När offret sätter sig till motvärn, får hon höra: ”Du lovade att förlåta allt. Du sade att du skulle vara tolerant. Visa nu ödmjukhet! Är det slut på ditt kristna sinnelag nu?” Så kan han hålla på.

Ska vi be för dem?

De som är eller har varit i deras våld ska inte be för dem, för då uppehåller de en känslomässig bindning. Om de ska bli befriade, måste de skära av även den förbindelsen. Men de kan uppmana andra att be. I hela denna process kan de tillämpa det bibelord som uppmanar oss att stå fasta och inte låta någon lägga på oss slavoket igen.

18. Vad blir domen över dem, och har de något värde som människor?

Om domen vet vi lite eller ingenting. Den är Guds. Men vissa bibelord är fruktansvärt stränga. En positiv människa som hela sitt liv har gett akt på alla bibelord om kärlek, nåd och barmhärtighet kan inte annat än rygga tillbaka när hon öppnar ögonen och ser vad som verkligen står skrivet. Men vi bör ändå vara mycket försiktiga med att uttala oss kategoriskt om dessa människors eviga öde. Det kan ju finnas omständigheter, brister i deras utveckling och karaktär, som de själva inte råder över eller omedvetet har gått in i. Gud känner det mänskliga sinnets alla irrgångar. Han känner alla motiv och bevekelsegrunder, och han tar emot, förlåter och frälser en människa vid den yttersta gränsen. Rövaren blev räddad på tröskeln till helvetet.

Har dessa människor något värde för Gud och i förhållande till andra människor? Ja, trots att denna personlighetstyp och de omständigheter som har beskrivits ovan betecknas som ”det allra svåraste” av fackfolk med lång och gedigen erfarenhet, så är det möjligt att se positiva aspekter. Det kan finnas situationer där en totalt orädd människa kan uträtta saker som vi andra normalt aldrig skulle klara av. I en katastrofsituation kan en maktmänniska ta befälet, bringa ordning och reda i saker och ting och utföra stordåd. En del av dem kan också frambringa konstverk av hög kvalitet. Framför allt måste vi som kristna hålla fast vid att de har ett oändligt värde i Guds ögon, för det har alla människor på jorden.

19. Herren har kallat oss att vara tjänare, inte herrar

I Joh. 13 skildras den märkliga och fantastiska historien om när Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Ska man fatta djupet i denna berättelse, måste man börja redan i vers 3. Här berättas att ”Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud”.

Jesus låg alltså till bords med sina lärjungar, och hans själ var uppfylld av tanken på den storhet som Fadern hade gett honom. Hans sinne var till brädden fyllt av medvetandet om att han var den Allsmäktige. Allt hade lagts i hans händer. Han tänkte på sitt ursprung och sin upphöjda ställning i den evighet som varit, och han såg framåt, bortom korset, uppståndelsen och himmelsfärden, mot den ställning han skulle inta som himlens och jordens herre. Han visste att han snart skulle vara omgiven av änglaskaror som skulle kretsa omkring honom i evig tillbedjan.

Då, står det, steg han upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han bundit om sig. Han åskådliggjorde vad han hade sagt om sig själv vid ett tillfälle: ”Och ändå är jag här mitt ibland er som en tjänare” (Luk. 22:27). Med denna enkla handling visade han alla oss som senare skulle bli hans efterföljare att vi är kallade till att vara tjänare. Också vi vet något om vår höga ställning. Vi är Guds barn. Vi är Kristi lärjungar. Och vi kommer att bli lika honom när vi kommer hem i härligheten. Detta ger oss en inre resning och råg i ryggen. Samtidigt är vi kallade till ödmjukhet och till handlingar som att tvätta varandras fötter.

Syftet med denna tjänst och detta liv är att förhärliga, ära och glädja Gud. Aposteln Paulus uttrycker det så, att han inte mer lever för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för honom, Herren Jesus Kristus. Kristi kärlek lämnade honom inget val. Han reste över land och hav och utstod de svåraste strapatser och lidanden utan tanke på sig själv. Hela tiden hade han bara detta för ögonen: att helt förena sig med sin Herres intressen i världen och kämpa för att glädja honom.

Det var denna kärlek som Jesus också sökte hos Petrus, han som sattes att leda den första kristna församlingen. På stranden, efter det att lärjungarna hade stigit i land efter en misslyckad natt på sjön och Jesus hade utfört undret med fiskefångsten, tog han Petrus åt sidan, blottade den innersta nerven i hans själsliv och borrade in orden om kärlek, inte bara en gång utan tre gånger: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Till slut utbrast den fallne aposteln: ”Herre, du vet allt, Du vet att jag har dig kär” (Joh. 21:15ff). Därmed var det klart. Vägen låg öppen. Han kunde ta över ledningen av den första församlingen.

Detta, mina vänner, drar upp konturerna till en helt annan livsstil och en helt annan värld än den som har beskrivits i den här boken. Låt oss värna om detta liv, både i oss själva och i våra församlingar. Och låt oss av alla krafter beskydda det mot alla onda angrepp.

Edin Lövås

Dessa 19 kapitel publiceras med tillstånd av författaren och bokförlaget Libris. Boken finns i sin helhet på Libris med titeln ”Den farliga maktmänniskan” med ISBN 91-7195-274-8.