FÖRTJÄNTA AV FRÄLSNING?

Tillsammans med de många andra problemen i rörelsen för det egna värdet, finns ett som framstår p.g.a. dess nära släktskap med villfarelse. Jag vill direkt göra klart, att inte alla som omfattar lärosatser om självkänsla håller fast vid denna begynnande villfarelse, även om ett betydande antal gör det. Av den orsaken måste den tas itu med med klarhet.

Vilken är denna falska uppfattning som gränsar till villfarelse? Undervisningen att Gud återlöste människan p.g.a. hennes stora värde . I ett försök att upphöja människan genom att förutsätta, att hon är av oändligt värde, förnekas Guds nåd omedvetet. Detta förnekande är oavsiktlig, antar jag, eftersom de som förfäktar denna doktrin, i andra sammanhang förklarar sig tro, att det inte var p.g.a. någonting i oss som Gud sände sin Son, utan att han gjorde det av ren, oförtjänt nåd och oberättigad kärlek.

Lyssna till ett exempel på denna villfarelse:

”Syndiga människor är värdefulla för Gud. Om Gud älskar syndiga människor för det återlösande värde han ser i dem, då borde vi älska dessa människor också, inklusive oss själva”. (1)

Förstår du vad författaren sa? Poängen är att Gud frälste inte människan av ren nåd, fullständigt skiljt från någonting i människan som skulle berömma henne inför Gud, utan i stället p.g.a. något ”återlösande värde” som han såg i henne. Det innebär att människan var alltför dyrbar för att förloras, och detta är orsaken till att Kristus kom för att dö på korset!

Bibelns faktiska undervisning (och den som reformatorerna på 1500-talet och all renlärig kristendom stått för) är att det inte var p.g.a. någonting som Gud såg i människan som han återlöste henne, utan av ren nåd och att hans beslut att visa sin kärlek mot henne. Guds kärlek var inte gensvaret på människans älskvärdhet!

Människan skapades inte för att bli någon med egna rättigheter. Hon skapades inte för att bidraga något till Gud, som före och efter skapelsen förblir den samme – oföränderlig, fullkomlig och fulländad. Nej, människan skapades för att förhärliga Gud.

”Men”, säger du, ”bidrar inte det någonting till Gud? Nej. När bibeln talar om ”att förhärliga” Gud, innebär inte det att bidra med härlighet till hans väsen. Det innebär att göra Guds oändliga härlighet känd inför andra (Matt 5:16). Det hebreiska ordet för härlighet (kabod) betyder auktoritet, betydelse och det grekiska ordet (doxa ) betyder ”anseende”. I kristet tänkande är varken den ena eller den andra tanken förhärskande. I stället sammanförs de två uppfattningarna, som Paulus sammanförde dem 2 Korintierbrevet 4:17, när han talade om ”en härlighet som väger översvinnligen tungt”. Att förhärliga Gud är att att vara i samklang med hans sanna auktoritet i varje situation för att breda ut hans anseende. För att visa sin natur för änglars och människors värld (och alla andra skapelser som kan finnas i den), skapade Gud människosläktet och visade sin nåd och vrede in den (Rom 9:22,23). Människan skapades för andra skapade varelsers skull, som i förståelse av att Guds natur visade sig på detta sätt, kunde uppfatta både hans rättvisa och makt och hans barmhärtighet och nåd. Inte undra på att änglarna i himmelen gläder sig närhelst en syndare blir frälst (Luk 15:7,10)! Korset var inte endast en handling av medlidande och barmhärtighet riktad mot mänskligheten. Den var en kosmisk händelse i vilken Gud visade vem och vad han är inför hela universum.

Inte undra på då att vi inte ska tänka på människan som den motiverande orsaken till återlösningen. Nej, människan var inte så ”värdefull för Gud”, att han var tvungen att frälsa henne. Tvärtom var slutliga orsaken till frälsningen enbart inom Gud själv, som ”för att visa sin vrede och uppenbara sin makt” och ”för att uppenbara sin härlighets rikedom”, beslutade att visa sin kärlek mot rebelliska syndare på denna planet, och att frälsa dem som tror och förkasta dem som inte gör det.

Israels problem var att man trodde sig vara av stort värde för Gud. För att ta Israel ur villfarelsen om varje annan sådan uppfattning, sa Gud till Israel i bestämda ordalag att det inte var p.g.a. någonting i henne, som han utvalde henne till att bli hans heliga land, utan som han uttryckte det ”därför att HERREN älskade eder” (5 Mos 7:6-8). Gudomlig nåd börjar i Gud med hans kärlek – inte i människan med hennes värde. Att låta återlösningen på något plan bero på människans värde i. st. f. på Guds barmhärtighet är att förakta nåden.

Lyssna på en annan författare, som desperat försöker finna bibliskt stöd för uppfattningen om självkänsla:

”Det är som om Kristus hade sagt: ’Ni har ett sådant värde för mig, att jag kommer att dö, t.o.m. uppleva helvetet, för att ni ska kunna bli adopterade som mina bröder och systrar’”. (2)

Detta från en förkunnare som har antagit Westminster Confession of Faith! En del av denna trosbekännelse lyder:

Gud… har utvalt, i Kristus, till evig härlighet, utifrån ren fri nåd och kärlek i honom, utan något förutseende av tro eller goda gärningar eller ståndaktighet i någon av dem, eller något annat i människan som villkor eller orsaker som påverkat honom till detta : och allt till lovet av hans underbara nåd (kapitel 3:5, min betoning).

Hur han kan få ihop dessa två uppfattningar, är bortom min fattningsförmåga! Bibeln undervisar att ”medan vi ännu voro svaga” (hjälplösa, eng. övers.), ”medan vi ännu voro syndare”, och ”medan vi voro Guds ovänner (fiender)”, dog Kristus för oss (Rom 5:6,8,10). Varför använde Paulus sådant språk, om vi var av oändligt värde? Vi var icke älskvärda, kärlekslösa och obehagliga. Av vilket värde är en svag, syndig fiende till Gud för honom? Ändå, trots allt som fanns i oss som kunde verka frånstötande på honom, bestämde Gud endast i sin stora nåd, att låta sin kärlek strömma mot oss. Detta kan inte befrämja något annat, än att våra ögon vänds bort från oss själva och något förment värde i oss själva och i stället mot Gud, som i sanning är värdig all vår kärlek och lovprisning för att han återlöste oss!

Lyssna nu till en annan författare från den Nya Reformationen som undervisar dessa tankar:

”Naturligtvis uppenbarades det största beviset på en persons värde för Gud i att han gav oss sin Son”. (3)

Sant? Falskt! Det var det största beviset på Guds barmhärtighet, kärlek och nåd! Lägg märke till hur förespråkarna för en hög självuppfattning, liksom de humanistiska psykologerna hos vilka dessa tankar har sitt ursprung, håller på med att fokusera på människans stora (”oändliga”) värde i stället för på Guds stora (och i sanning oändliga) kärlek. För vissa förespråkare för det egna värdet har faktiskt nåden mist sin förundran:

”Många kristnas egenvärde är fruktansvärt lågt. De har på något sätt inte kommit till insikt om hur dyrbara de är för Gud. De undrar t.o.m. hur Gud kan älska en sådan person som de själva. De är förundrade över att Gud förlät deras synder över huvud taget”. (4)

Jag är fortfarande förundrad, är inte du det? Jag tänker inte alls riva bort Amazing Graze
(förunderlig nåd ) från min sångbok! Denna författare verkar tycka, att eftersom människan är så dyrbar, borde vi förvänta oss att Gud skulle återlösa henne. Vilket otroligt struntsnack i kristendomens namn! När jag slutar att vara förundrad över att Kristus dog för att frälsa ”en usling som jag”, kommer jag att börja undra om jag är frälst. Detta sorgliga gensvar på Guds underbara nåd verkar vara alltför kännetecknande för denna rörelse, som är inriktad på att förhärliga människan i stället för Gud.

Bara för att du ska förstå hur allmän denna undervisning är bland evangelikaler som, antingen medvetet eller inte, ställer upp på Adler/Maslow-teorierna, ska jag ge dig ännu några häpnadsväckande uttalanden. Lägg märke till hur varje författare (omedvetet hoppas jag), på ett eller annat sätt, förnekar Guds nåd genom att låta människans värde och förtjänst vara anledningen till återlösningen. Här är ytterligare fyra typiska exempel av nya författare. Den första skriver:

”Någon har sagt: ’Gud skulle aldrig ha utgivit sin enfödde Son till att dö för skräp’”. (5)

En annan säger:

”Det faktum att Gud utgav sin Son till att dö för dig bevisar hur evigt värdefull du är”. (6)

På ett något annorlunda sätt:

”När vi påminner oss själva om Guds löften, syften och tillvägagångssätt, visar det sig hur betydelsefulla vi är… ” (7)

Här sägs inte bara återlösningen, utan allt som Gud lovar och gör för oss, vara ett gensvar från hans sida på vår betydelse, i stället för en handling utifrån hans kärlek, oinskränkta barmhärtighet, godhet och nåd! Lägg till sist märke till följande:

”Människans inneboende värde och betydelse som bärare av Guds avbild förstärks genom hur långt Gud gick för att återlösa henne”. (8)

Icke så! Korset upphöjer Kristus och hans underbara nåd – inte oss och vårt förmenta värde. Låt oss sluta upp med att upphöja människan. Låt oss ännu en gång upphöja Herren tillsammans och välsigna hans underbara namn!

Var undervisar bibeln de saker du har läst? Ingenstans. Överallt undervisar den exakt raka motsatsen. (Betänk, t.ex. Job 25:5-6; Mika 6:8, Matt 18:12; 23:12, Rom 3:10-18; 1 Kor 1:28-29; Gal 6:14; Ef 4:2; Fil 2:3-11; Kol 3:12; Jakob 4:6, 10). Att säga att Kristus dog för oss, för att vi var ”av stort värde”, ”värdefulla för Gud” och ”dyrbara”, är att mena att vi på något sätt är behövliga för Gud. Det är sant att män och kvinnor är av visst värde för varandra – men för Gud? Vad bidrar vi med för honom? Ingenting. Att vara av värde är att vara värdefull för något . Men av vilket värde är människan för Gud? På inget sätt gagnar människan Gud. Innan människan existerade ägde Treenigheten såväl fullkomlig gemenskap som tillvaro – i fullständig tillfredsställelse. Gud skapade inte människan eller behöver henne för att fylla upp någon tomhet inom sig själv. Han fortsätter att vara självtillräcklig. Ingenting i människan var av sådant återlösande värde för honom, att han var tvungen att frälsa människan. Det är naturligtvis sant, som med allt han skapade, att Gud var nöjd med det människosläkte han hade skapat. Före synden var människan ”god, mycket god”. men det var allt som Gud skapade. Och fastän det är sant att människan skapades till det förnämsta av hans jordiska skapelse och unik, var hon ändå skapad något ringare än änglarna. Så i vågskålen är människans ställning hög jämfört med den övriga jordiska skapelsen (vi vet ingenting om livet i det övriga universum), men även av vad vi vet, blev inte människan skapad som ett koncentrat av skapade varelser. Detta faktum upphöjer Jesus ännu mer i hans förnedring. När han kom för att dö, var det inte för skapelsens största väsen, utan för att han blev en av oss och dog för människor som hade sjunkit alltigenom djupare i sin synd. Det faktum att människan, i Kristus, har upphöjts till den högsta ställningen i skapelsen, säger ingenting om människans värde eller förtjänst, men fokuserar i stället på Guds stora barmhärtighet och nåd. J. I. Packer har sannerligen rätt när han skriver:

”…nutidens kristna… breder ett tunt lager av bibelundervisning över blandningen av den populärpsykologi och sunt förnuft de framlägger, men deras huvudsakliga inställning återspeglar klart narcissismen – ”själviskheten” eller ”jagiskheten” som den ibland kallas – det är så här man går till väga i den moderna västvärlden”. (9)

Detta kapitel kan tyckas kortare än vissa av de andra. Jag tyckte inte att det var nödvändigt att genom skäl förmå läsaren att dra några slutsatser. Att bara att påpeka för dem som uppskattar vår Herre Jesu Kristi underbara nåd, att många förespråkare inom rörelsen som betonar det egna värdet, manipulerar med nådens dyrbara doktrin för att stödja en icke-kristen, humanistisk teori, bör vara tillräckligt i sig själv. OBS! Undervisningen fortsätter med nästa kapitel.

Jay E. Adams

Gå vidare till nästa kapitel

Noter

1. Wright, op. cit. sid 36.
2. William Kirwin, Biblical Concepts for Christian Counseling (Grand Rapids: Baker Bokk House, 1984), sid 107.
3. Foster, op. cit., sid 6.
4.J.E. Jones, Reconciliation (Minneapolis: Bethany, 1984), sid 139.
5. Dennis J. De Haan, Our Daily Bread , 26 febr. 1985.
6. Jepson, op. cit., sid 85
7. Burwick, op. cit., sid 80.
8. Morey, op.cit., sid 41.
9. J.I. Packer, Keep in Step with the Spirit (Old Tappan: Revell, 1984), sid 97.

https://www.karlektillsanningen.se