GNOSTICISM – GIFTET SOM DÖDAR KAPITEL 7

ANDLIGHET

Mycket av de villfarelser vi ser idag framställs i precis tillräckligt renlärig dräkt för att de ska se acceptabla ut. Så länge som terminologin tycks låta rätt, är många rädda för att varna andra för alla de villfarelser som håller på att dränka de kristna församlingarna. Vi måste vara på vår vakt och inse att många som omfattar dessa ”främmande läror” är uppriktiga och känner att de uppnått nya andliga djupheter. De är fångade i sina upplevelser av ”nya uppenbarelser” och är ivriga att dela med sig av sina erfarenheter till andra.

Vi har alla olika sätt att mäta andlighet på. Detta är troligen orsaken till att vi blir så besvikna när någon vi anser ”andlig” faller. Det tycks vara normalt att fästa våra ögon på människan men allt för ofta upphöjs människor i sådan grad att avguderi uppstår

Den ”gnostiska” uppfattningen av andlighet härleds från en inre gnosis (upplevd mystisk kunskap) som går utöver förnuft, logik och mest av allt, de heliga Skrifterna. För många uppfattas andlighet såsom något som har med känslan att göra i motsats till biblisk tro, d v s enkelt tro och lydnad till Jesu Kristi evangelium. Andlighet upplevd på mystiskt sätt anses vara ett vittnesbörd om en inre förening med Gud, vars grund är självmedvetenhet, vilket betyder att det inte längre är en fråga om förnuft, tro och nåd. En inre självmedveten känsla av helighet tycks ha största betydelse. För att uppnå en hög andlig nivå måste all objektiv medvetenhet av den yttre världen lösas upp.

Personerna i Treenigheten, de heliga Skrifterna, lärosatser och moral blir obetydliga. Idealet man söker är en högre medvetenhet av förening med det gudomliga inre jaget, kallat ”kristus”. Vid denna förening upplevs en känsla av andlig värdighet såväl som en känsla av att vara en ”Guds son”, jämställd med Jesus Kristus. Denna subjektiva upplevelse ses som ett dop in i Kristus och en medvetenhet om ens egen värdighet. En fara inom ”gnostisk andlighet” är att den skapar en uppmärksamhet på jaget som ersätter Ordets betydelse och behovet av tro.

Falska profeter har faktiskt hörts säga att deras andliga upplevelser har varit så stora att dom inte har något behov av tro. De skryter om att ha en djup gemenskap med den helige Ande, vars djup motsvarar omfattningen av deras känslor. Det sätt som de känner och förnimmer sin upplevelse på, bestämmer graden av deras gemenskap med Gud.
Den ”kristne gnostikern”, speciellt dagens falska profeter har problem med att acceptera de heliga Skrifterna som Guds enda säkra länk mellan Församlingen och den helige Ande. Dagens gnostiska ”gnostisk-teosofiska” uppfattning kommer, som alltid, att förbli i konflikt med den helige Ande och Bibelns standard på andlighet.

Gnostikerna anser att antingen en passiv eller känslomässig subjektivitet är kärnan i sann andlighet. Den har beskrivits som ”En passionerad subjektivitet” . Församlingens historia uppenbarar att denna form av andlighet, eller vad som än liknar den, undantagslöst leder till andlig dualism (två extrema motsatser), nämligen ”asketism” eller ”tygellöshet”.

Asketen anser att kärleken till kroppen (philosomatia) är en förhatlig ondska, och att den som omhuldar kroppen och längtar efter sinnlighet lever i erotisk villfarelse, vandrar vidare i mörkret, och får plikta med döden. Den tygellöse å andra sidan omhuldar kroppen, vårdar den natt och dag, tvättar och smörjer in sig, festar med stärkande mat för att kroppen ska bli stark, så att han kan hänge sig åt otukt, och kunna åtnjuta dess frukter närhelst han begär det. (Gnostisism, It’s history and influence, Benjamin Walter, The Borgo press, s. 126).

Det är betydelsefullt att notera i Kristendomens historia igenom fram till dags dato, att varhelst och närhelst Kristendomen går över i en form av mysticism går ”kristendomen” in på en av de förutnämnda extrema vägarna. Det är detta element av gnostisk mysticism som orsakar uppkomsten av kultisk extremism.

Det faktum att ”gnosis inte är intresserat av ett moraliskt liv, utan av mystiskt upplysande och frihet från skapelsens slaveri ”(Gnostisism, It’s history ) gör det till en teosofi, fri att följa i vilken andlig riktning den önskar. Den innersta naturen i gnosis-andligheten är dess mystiska erfarenhet, inte bara i ”Guds djupheter”, utan också i ”satans djupheter”.

”Det kommer genom gudomlig nåd genom uppenbarelsen av ”Frälsaren”, säger Benjamin Walker, men sedan avslöjar han villfarelsen i sitt tänkesätt när han tillägger, ”Den som når gnosis, säger Filippusevangeliet, blir inte längre kristen, utan Kristus”. (Gnostisism, It’s history ) Detta är typiskt för mycket av nutida förkunnelse.

Det andliga paradigmskiftet
”Kristna” gnostiska författare har observerat följande:

I Kristendomen finns det en hel del mystiskt tänkande som fortsätter nästan obemärkt inom de mest konservativa delarna av Församlingen…Ett annat slags kristen andlighet, om inte exakt mysticism, är den karismatiska rörelsen som fått ett uppsving under de senaste åren. Men en mer allmän kristen hunger efter mystisk upplevelse som uttryck för andlighet har levandegjorts inom kristna grupperingar. Kristendomen tillför i rask takt till sin skattkammare för lekmännen att delta i sådana vågstycken som tysta retreater, ekumeniska meditationsgrupper och utövar kombinerade buddistiska och yogatekniker med kristen bön och meditation. När man utövar sådant här kommer det otvivelaktigt att gottgöra en del av den brist som församlingarna har och som de har förlorat genom avsaknaden av direkt religiös upplevelse hos medlemmarna. Påminnelsen om bristen kommer ytterligare att minska när kristendomen anpassar sig till science-fiction kulturen. Men trots dessa relativt ytliga kända brister måste Kristendomen spela en väsentlig roll i mysticismens mission som här avfattas. (The mission of mysticism by Rickard Kirby, s. 114-115, SPCK London).

Teosofiska koncept om den nya födelsen och andlighet håller snabbt på att få en mycket stor del i det kristna tänkandet. Många former av andlighet som upplevs och uttrycks är gnostiska till naturen och falska till karaktären.

Lärosatsen ”den rättfärdige skall leva genom tro” , för vilken de stora reformatorerna betalade ett enormt pris, en del med sina egna liv, är nu under New-Age inflytande och håller på att förkastas i utbyte mot en form av andlighet som bestyrks genom själv-gnosis. Inflytandet från New-Age gnostiska tankar har på ett förrädiskt sätt ändrat den bibliska innebörden av tro till en modern gnostisk version som i verkligheten är ett återkallande av den ”mörka tidens” mysticism och vidskepelse.

Församlingen är på en andlig väg av mysticism som kan beskrivas som kultisk. Det är bara en fråga om tid när den faller för demoniska krafter — det värsta avfallet helvetet kan erbjuda. Redan har Församlingens attityd mot synd, ånger, moral och Gud förändrats i sådan grad att man undrar varför de bryr sig om att använda Bibeln. Till exempel: ”synd – överträdelse av lagen” har nu fått betydelsen feljustering eller rätt och slätt en psykologisk oreda.

Sann ånger, som är ett medgivande av skuld, syndabekännelse, uppvaknande över synd och kapitulation för Gud har nu kommit att betyda rätt och slätt en attitydförändring gentemot Gud. Moral och hållandet av Guds bud har blivit irrelevant. Gud, den första personen i Gudomen, har blivit förlagd inom människans fysiska ramar som nu är av samma substans som Gud.

Från new age andlighetens koncept måste av nödvändighet demoniska tankebyggnader och tillämpningar uppstå. Denna förvända form av andlighet tar över församlingarna, splittrar kristna familjer och orsakar missämja utan motstycke.

Kristna gnostiska former av andlighet blir uppenbara på en eller flera av följande sätt :

Ett sken av ödmjukhet med djup fromhet kännetecknad av mysticism.

Andligheten är sammansatt av subjektiva upplevelser med liten hänsyn tagen till Bibeln.

Överlägsen kunskap, nya upptäckter och nya uppenbarelser är tecken på andligt djup och mognad.

Andligheten är centrerad kring en subjektiv kristusmedvetenhet istället för tro på personen Jesus Kristus.

Fortsatt sökande efter en fördjupad andlig upplevelse istället för en fördjupad tro på Guds Ord.

Förandligande av Guds Ord istället för att motta den bokstavliga betydelsen av Ordet.

Andlighet mäts genom upplevelser.

Väntan efter en inre röst (gnosis) för gudomlig ledning.

Älskar känslor och jaget mer än Gud.

Ser inåt för lösningar.

Andlighet söks i framgång, bedrifter och gärningar.

”Ha tro på dig själv” och ”Sättet att få kunskap om Gud är att uppleva Honom genom känslor”, anses vara det sanna kännetecknet på andlighet.

De skola ha ett sken av Gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft(2Tim 3:5).

En tunn gränslinje
Ibland är gränslinjen som delar den kristne från gnostikern så tunn att den knappast syns. Det enda sättet för en kristen att säkert urskilja gnosticism är i ljuset av Skriften. En ”kristen gnostiker” är lätt igenkänd på sitt sken av fromhet och särskilt genom sin ödmjuka framtoning. Ju mer mystisk han ser ut eller låter, desto mer andlig känner han sig. Han finner stort välbehag i att tro att han har uppnått en hög andlig nivå och ser sig själv som en medlem av ett speciellt människosläkte. Ibland kallas de ” Guds uppenbarade söner”, ”Melkisedeks andliga stånd”. Hans andliga indikation kommer från en mystisk källa, ibland beskriven som en ”stilla inre röst” som föreger sig vara den helige Andes röst. Förtröstan på den ”stilla inre rösten” kommer före Bibeln. Det skrivna Ordet används endast i den mån som det tycks stödja populära övertygelser och uppfattningar. Hela motivet bakom den ”kristne gnostikern” är att få honom själv och andra att tro att han är en gud. I själva verket är hans slutliga dröm att bevisa för världen att han har kraft och är en gud med obegränsad potential.

Varför vara så upprörd?
Frågan kan ställas ”varför bli så upprörd över gnostiska tankegångar som dyker upp i framställningen av evangeliet.” Gäller inte ordspråket ”enighet i olikhet” i det här fallet? Skulle inte vi som kristna visa tolerans mot kristna som inte tror exakt som vi? Är det inte sant att inom kristendomen borde det finnas rum för olikhet i tänkesätt och tro? När allt kommer omkring, är inte kärlek det förenande bandet mellan lärosatser som ofta visar sig vara så splittrande? Svaret på dessa frågor är tvåfaldigt. Ja, inom kristendomen finns det stort rum för olikheter och tolerans. Men det finns gränser för skapande olikhet.

När ett koncept, en undervisning eller ett agerande i Kristendomens namn överskrider de grundläggande lärosatserna i Tron, eller är fullständigt olikt den ”Tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga”, blir det en motsats till Kristendom. När den motsatsnivån har nåtts måste Församlingen, såväl som försvararna av Guds Ord, på ett aggressivt sätt strida för Tron. Försvaret för den ”heliga Tron” är av största betydelse för Församlingen, och förutan det förlorar Församlingen den sanning som skiljer henne från villfarelse. Om inte Församlingen allvarligt strider för Tron så förverkar den sin rätt att vara förmedlare av Guds Sanning.

Stå emot
De värsta tidpunkterna i Israels historia kom när Israel blev förförda av falska profeter att följa efter gudar som de själva skapat. Det var just av denna orsak som Jesus tillrättavisade farisèerna i egenskap av Guds fiender. Jesus varnade sina lärljungar för farisèernas religion. ”Tagen eder tillvara för farisèernas surdeg (som är hyckleri)”. Farisèerna gjorde anspråk på att förkroppsliga trons innersta väsen. Jesus kallade dem hycklare.

Undervisning och tillämpningar som är helt olikartade Jesu Kristi evangelium måste bekämpas, även om de kommer inifrån Kristi kropp. Gnosticism plågade den tidiga Församlingen. Några av Pauli och Johannes brev skrevs i själva verket emot gnosticismen som trängde sig in i Kristi evangelium. Kyrko- fädernas skrifter riktade sig emot och fördömde Gnostisismen i starka ordalag.

Det var på grund av Gnostisismen som den tidiga Församlingen fann det nödvändigt att formulera den ”apostoliska trosbekännelsen” och utforma ”Skrifternas kanonicitet”. Ett studium av kyrkohistorien utvisar att inom Församlingen har det alltid funnits en frestelse att anpassa sig till gnostiskt tänkesätt. Liksom i det förflutna, och ännu mera nu, utgör det en stor fara för Biblisk tro.

Gnosis och magi
Enligt den judiske filosofen Martin Buber är trons ständiga fiende inte ateism (påståendet att det inte finns någon Gud), utan istället gnosticism(påståendet
att Gud kan erfaras). Om en annan sak skrev Buber:

De två andliga krafterna inom gnosis och magi, dolda under religionens täckmantel, hotar mer än några andra krafter insikten i den religiösa verkligheten…Jakobs stammar kunde endast bli Israel genom att befria sig från både gnosis och magi… (Against the protestant gnostics, Philip J Lee, Oxford university press, 1987.

New-Age hot
En ”New-Age”författare skrev omkring år 1917 följande:

…kyrkorörelsen, liksom allt annat, är endast en temporär utväg och tjänar endast som en kortvarig viloplats för det framväxande livet. Till sist kommer den universiella Kyrkan att framträda, och dess fastställda grunddrag kommer att framträda mot slutet av detta århundrade…Denna kyrka kommer att uppfostras till verksamhet av Kristus och hans lärljungar när utgjutandet av Kristusprincipen, Kristi sanna återkomst har fullbordats…Den Kristna kyrkan i dess många förgreningar kan tjäna som ett centrum genom vilket världsuppslysning kan fullbordas…Kyrkan som förvaltare av undervisning borde ta de stora grundläggande lärosatserna och samtidigt förstöra de gamla formerna i vilka de uttrycks och hålles, visa deras sanna och inre andliga betydelse. Kyrkans viktigaste uppgift är att undervisa, oavbrutet undervisa, och bevara dess yttre utseende för att nå alla dem som är vana vid kyrkovanor. Lärare måste tränas; bibelkunskap måste spridas ; sakramenten måste uppfattas på ett mystiskt sätt och kyrkans makt att hela måste demonstreras (The externalisation of the hierarchy, Alice Bailey).

Enligt Alice Bailey är Församlingen användbar endast som en del i en övergripande målsättning att frambringa världsfred, världsstyre och för att etablera ”riket på jorden”. I Församlingen finns ”lärjungar till de Stora” (gnostiska eller New-Age-apostlar). De får allt större betydelse och inom kort kommer de att träda in i sina passande uppgifter. När det blir uppenbart hur långt den ”nya vågen” tar oss från absoluterna i Guds bokstavliga Ord, skulle det inte vara överraskande att inom kort få se församlingen och New-Age smälta samman till ”en kraft”.

Ända sedan Församlingens begynnelse har gnosticism varit ärkefienden. Nu, i denna sena tid, visar den sig vara en av de mest fruktansvärda hoten mot församlingen, mot den kristna tron och mot Guds skrivna Ord. Därför att en kristen av okunnighet omfattar en del av de gnostiska åsikterna betyder inte nödvändigtvis att han är en gnostiker eller inte är en kristen. Men det betyder att han är i allvarlig villfarelse och, i vissa hänseenden, främmande för enkelheten i Jesu evangelium. Gnostiska uppfattningar är i konflikt med Bibelns sunda läror och påverkar av den orsaken alltid en kristen emot Guds skrivna Ord.