TROSRÖRELSEN – METAFYSISK KULT ELLER KRISTEN VÄCKELSERÖRELSE?

Vad ska man tro om trosrörelsen? Vi har i en tidigare artikel påvisat att trosrörelsens syn på försoningen ganska radikalt avviker från klassisk evangelisk kristendomsuppfattning. Vi har också påvisat att inflytandet från New Age, inklusive liknande metafysiska trender, faktiskt har påverkat mycken förkunnelse som idag utger sig för att vara kristen och utan tvekan vill vara det.

Detta föranleder oss att nu mer ingående rikta sökarljuset på denna företeelse, som gjorde sitt intåg i vårt land för ett tjugotal år sedan, och som bär namnet trosrörelsen. Många skandinaviska kristna, som verkligen ville någonting och som längtade efter förnyelse och förändring, rycktes med av trosrörelsens förkunnelse då den nådde våra breddgrader, och så sker alltjämt.

Men rörelsen mötte också starkt motstånd i början, både från pingstfolket, en del lutheraner och många frikyrkliga. Detta berodde delvis på att trosrörelsen då talade ganska föraktfullt om de redan existerande kristna samfunden och församlingarna. Idag är trosrörelsen och dess ledare mindre fördömande i sin attityd och därför snarare accepterade, eller i varje fall tolererade, av den övriga kristenheten. ”De har lite mer tro än vi andra och det skadar inte”, sa en kristen ledare för några år sedan.

Ett sådant uttalande visar att okunnigheten om trosrörelsens verkliga natur och rötter är häpnadsväckande stor. Det får mig också att tänka på vad en amerikansk katolsk teolog skrev för ett tag sedan. ”Vi katoliker tror allt det som ni evangeliska kristna tror – och vi tror till och med mer!”, påstod han. Däri hade han alldeles rätt. Sanningen är faktiskt den att en rättrogen katolik tror MER än vi evangeliska kristna gör. Vi tror bara på det som står i bibeln. Men katoliken tror MER, för han tror också på en mängd dogmer och kyrkliga traditioner, som är totalt främmande för Guds ord. Att tro MER än andra är således inte ett sanningsbevis. Frågan är ju VAD man tror på.

Den principen gäller också i vår bedömning av trosrörelsens tro. Om trosrörelsens anhängare tror MER än andra kristna, är det viktigt att ta reda på vad som innefattas i detta MER. De flesta torde veta att trosrörelsen kommer från Amerika. Men vad står den egentligen för? Ja, vad ska man tro om trosrörelsen? Frågorna kan bli många och vi ska försöka ställa några av de viktigaste spörsmålen och även söka ge några sakliga svar.

Är trosrörelsen en gren av pingstväckelsen? Det amerikanska uppslagsverket ”Dictionary of Pentecostal and Charismatic movements” omtalar trosrörelsen som en ”vinge” av pingströrelsen. Men en amerikansk pingströrelse har många ”vingar” och består av ett 30-tal grupperingar och samfund, varav en del knappast kan betraktas som bärare av genuin evangelisk tro. De har kommit alltför långt ut på sidan av huvudvägen.

Vi kan bara nämna den s.k. ”oneness-pentecostalismen”, som förnekar Guds treenighet. Hos oss känner vi den under benämningen ”Jesus only” (Jesus allena), en starkt sekteristisk rörelse, som anser att dopet inte ska ske i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, utan bara i Jesu namn och som därför ägnar sig åt att döpa om en mängd troende som redan är döpta. Rörelsen är resultatet av en splittring bland amerikanska pingstvänner strax före det andra världskriget. Att den trots detta står med i nyss nämnda uppslagsverk över pingstsamfund visar, att man i Amerika är van att placera många mycket olika grupper under pingstens fana.

Många pingstvänner påverkas helt klart av trosrörelsen. En hel rad av de senaste decenniernas amerikanska mirakelpredikanter var officiellt en sorts pingstvänner, men hade sedan länge mycket av trosrörelsens teologi i sin förkunnelse. En missionär från Brasilien förklarade att böcker skrivna av Kenneth Hagin, som är en av trosrörelsens förgrundsfigurer i USA, idag utan protester väller in i landets pingstförsamlingar. Själv är jag ofta i Belgien och även där påverkas pingstfolket på liknande sätt. Håller vi oss till den typ av pingstväckelse som vi lärt känna i Norden, blir det emellertid svårt att uppfatta trosrörelsen som en gren av pingstväckelsen.

Dessutom bör vi nämna, att en av den amerikanska pingströrelsens skarpaste hjärnor, teologen Gordon Fee, i skrift tagit starkt avstånd från många av trosrörelsens typiska lärosatser. Han hör hemma i det största och mest inflytelserika pingstsamfundet bland de vita i Amerika, nämligen Assemblies of God. Alla pingstvänner känner alltså inte släktskap med trosrörelsen och detta på goda grunder. Att trosrörelsen gärna vill bli betraktad som en förädlad och förbättrad utgåva av pingströrelsen är tydligt, eftersom deras organ ofta citerar pingstledare och berättar om pingstmissionärer. Men det vore önskvärt att även Nordens pingstvänner kunde hålla en klar gräns mot trosrörelsen och därmed bevara sin egen identitet.

Är trosrörelsen en del av den karismatiska rörelsen? När den kom på 60-talet fanns inget ”hälso- och välståndsevangelium”, ingenting om att Jesus var rik under sitt jordeliv, ingenting om att han dog andligen på korset eller plågades av djävulen under tre dagar i dödsriket – med andra ord inte ett spår av de avvikelser som senare blev trosrörelsens speciella signum.

Både läromässigt och historiskt måste vi därför betrakta den karismatiska rörelsen och trosrörelsen som två skilda saker. På denna punkt råder tydligen en viss begreppsförvirring. I ett utomordentligt intressant bibelstudium om den kristna församlingen, som publicerades i den norska tidningen Dagen, tar den kände norske pingstpredikanten Emanuel Minos upp församlingens förhållande till olika slag av villfarelse. Han säger då följande:

”För några månader sedan kom det från Uppsala ett viktigt meddelande. Den karismatiska rörelsen tar nu klart avstånd från JDS-läran. Denna lära innehåller bland mycket annat, att Jesus inte vann seger på korset. Det finns minst 20 bibelord som klart går emot en sådan villolära. Det är nu att hoppas, att meddelandet leder till att böckerna skrivna av Kenyon, Hagin och Copeland blir borta från karismatiska bokhyllor”.

Det ovan nämnda meddelandet från Uppsala avser givetvis Ulf Ekmans uppmärksammade uttalande, om att han trodde att försoningen fullbordades på korset och inte i dödsriket.

Min första reaktion då jag läste detta var att ställa frågan: När fick Ulf Ekman fullmakt att yttra sig å hela den karismatiska rörelsens vägnar? Att han kan stå som representant för trosrörelsen är väl delvis riktigt, men det är ju i så fall en helt annan sak. I det här fallet gällde ju frågan den s.k. JDS-läran, enligt vilken Jesus dog andligen och övervanns av djävulen på korset. Den läran hör inte hemma i den karismatiska rörelsens bagage, men väl i trosrörelsens.

Detta var som sagt min första reaktion. Men vid närmare eftertanke kan jag förstå Emanuel Minos uttryckssätt. Vi har nämligen kommit till ett stadium, där flera olika strömningar i tiden håller på att flyta samman. Den karismatiska rörelsen har själv gett upphov till flera extrema avarter, som också dyker upp i trosrörelsens olika förgreningar. Flera karismatiska förgrundsfigurer är utan tvekan påverkade av av trosrörelsen. Gränserna suddas ut alltmer, också i vårt eget land.

Var har trosrörelsen sina egentliga rötter? Långt innan trosrörelsen framträdde i Amerika uppstod en riktning som fick namnet ”New Thought” (Ny tanke), som väl på sätt och vis kan betraktas som en förelöpare till ”New Age”. Denna riktnings andlige far, Phineas Parkhurst Quimby (1802-1866), populariserade teorin att sjukdom och lidande har sin orsak i ett felaktigt tänkesätt. Då du tänker rätt, kan du förändra den fysiska verkligheten omkring dig, menade Quimby, som var urmakare i Maine och även ägnade sig åt s.k. ”mental helgrägdagörelse” genom hypnos. Quimbys efterföljare menade att människan kan skapa sin egen verklighet genom den positiva bekännelsens eller bekräftelsens kraft.

Enligt andra teorier är det möjligt att visualisera hälsa och välstånd, och sedan genom att bekräfta och bekänna dem med sin mun, få visionerna och bilderna att bli påtaglig verklighet. De rörelser och organisationer som vuxit fram på grund av dessa teorier brukar kallas ”de metafysiska kulterna”. De har alla en gemensam grundtanke. Inom sig har varje människa väldiga mentala resurser. Den som lärt sig att bruka dem rätt, blir då herre över sjukdom, fattigdom och allt annat elände i den fysiska världen.

Ordet ”metafysik” betecknar olika filosofier och spekulationer om det utomsinnliga och övernaturliga. Det ”metafysiska”, alltså den andliga världen, står över den fysiska världen. Genom kontakt med den andliga världen, kan vi kontrollera hela tillvaron. Inom trosrörelsen har man istället för de metafysiska teorierna om ”sinnets och psykets kraft” fört fram en speciell lära om ”trons kraft”, men som vi senare ska se blir det praktiska tillvägagångssättet mycket likartat inom de båda riktningarna.

Trosrörelsens egentlige far anses vara Essek William Kenyon (1867-1948), en amerikansk förkunnare och författare som var starkt påverkad av de båda likartade metafysiska kulterna ”New Thought” och ”Christian Science”. Kenneth Hagin tog över det mesta av Kenyons tankegods och har fört det vidare genom en mängd böcker. Hagins mest lovande lärljunge, Kenneth Copeland, fortsätter i samma spår. En lång rad andra ”hälso- och välståndspredikanter” förkunnar samma budskap, men vi anser det inte tjänligt att här räkna upp en mängd namn.

Är trosrörelsens tro en större eller en annorlunda tro? Varför har man förresten antagit namnet trosrörelse? Menar man att det är först sedan Kenyons och Hagins teorier blivit kända, som man har upptäckt vad verklig tro är? Ja, man kan verkligen undra. Tänk bara på att Kenneth Hagin faktiskt har gett ut en s.k. ”trosupplaga” av bibeln. Ja, tänk på det! En ”trosupplaga” av bibeln! Innehåller då den bibeln mer undervisning om tro än andra biblar? Inte i själva bibeltexten. Men denna föregås av ett studium om tro skrivet av Hagin! Därför vågar han tala om en ”trosupplaga” av bibeln!

Vad man än må säga om Hagin, så lider han i varje fall inte av mindervärdeskomplex! Eljest är nog själva namnet ”trosrörelse” rätt och slätt en översättning från engelskan, där rörelsen kallas ”Word of Faith Movement”. Ordagrant blir det då ”tros-ords-rörelsen”. Detta är viktigt att beakta, ty i trosrörelsens trosåskådning är våra ord och vår bekännelse av vital betydelse. Det har författarna till den redan citerade ”Dictionary of Pentecostal and Charismatic Movements” mycket väl förstått. Då man letar efter trosrörelsen (Word of Faith Movement) i detta uppslagsverk, så finner man den under rubriken ”Positive Confession Theology” (Positiv bekännelseteologi).

Pastor Norman Vincent Peale blev det positiva tänkandets apostel i västvärlden. Då hans berömda bok kom ut i Frankrike, fick den titeln ”Din tanke förmår allt”. Ja, han sa faktiskt så här: ”Ditt undermedvetna äger makt att förvandla dina önskningar till verkligheter, om dessa önskningar bara är tillräckligt starka”. Robert Schuller, pastorn i den berömda kristallkatedralen i Kalifornien säger: ”Ni anar inte vilka krafter ni har inom er. Ni kan förvandla världen till det ni önskar”.

Dessa förkunnare menar givetvis att det är Gud som gett oss denna mentala och psykiska kraft. Det är bara för oss att bruka den. Metafysiska, icke kristna riktningar är ofta förenade med tron på en opersonlig gud, av vilken vi alla är en del. Utan att acceptera tron på en opersonlig gud, har somliga kristna låtit sig påverkas av detta tänkesätt.

John Lake, evangelist, helbrägdagörare och Afrikamissionär med pingstbetonad förkunnelse, sa: ”Människan är inte en varelse vid sidan av Gud, utan hon är en del av Gud”. Våra dagars trosförkunnare är delvis inne på samma spår. Då bibeln säger att Gud skapade människan till sin avbild, tolkar de det som om Gud skapade människan till en exakt kopia av sig själv. Vidare säger de att Gud är en tros-Gud. Då han skapade världen gjorde han det genom tro. Vi uppmanas att ha Guds tro, d.v.s. samma tro som Gud har.

Tron är en kraft. Tron är råmaterialet, substansen – det som gör att något sker. ”Tron är en lag i universum”, säger Ulf Ekman. För att bruka samma bild som Hank Hanegraaf kan vi säga, att Gud enligt trosrörelsen har ett stort batteri någonstans uppe i universum. Det batteriet heter TRO och är kraftkällan till allt. Även Gud är beroende av batteriet för att få kraft till att utföra sitt verk. Batteriet har två poler, en positiv och en negativ. Genom våra ord och bekännelser aktiverar vi den ena eller den andra av dessa poler.

Genom tro aktiverar vi Gud. Genom fruktan och otro aktiverar vi djävulen. Det betyder att den som klagar över sina krämpor och sin fattigdom, han får behålla dem båda. Men den som med sin mun proklamerar hälsa och välstånd, han får också bådadera.

Vi tar med några citat ur Ulf Ekmans förkunnelse: ”Att uttala den goda bekännelsen är att säga samma sak som Gud säger. Ordet åstadkommer lika mycket när en troende utsäger det, som när Gud säger det. Du är Guds medskapare. Du talar och skapar med dina ord. Vi ska, genom våra ord, råda över allting. Med vår mun kan vi bryta allt det onda. Guds hälsa, rikedom och vishet finns deponerade i oss. När du är en ny skapelse, innebär det att du går omkring som Gud själv”.

Här kommer släktskapet med de metafysiska och nyandliga riktningar, som vi just talat om, tydligt fram. Det hela har bara klätts i en annan språkdräkt, som verkar mera ”kristen”. Givetvis har man kvar tron på en personlig Gud. Men man kommer farligt nära de religionsuppfattningar, där människa betraktas som en del av Gud. Detta har säkert sin rot i trosrörelsens teori, att människan är en exakt kopia av Gud.

Det är uppenbart att denna teori fullständigt saknar stöd i Guds ord. Ekman tar också ett exempel på det talade ordets makt ur sitt eget liv. Under en längre tid gick han varje morgon förbi en marxistisk bokhandel och sa högt varje gång: ”Upp och kasta dig i havet!” Efter en tid gick bokhandeln i konkurs. Det talade ordet hade verkat detta, menade Ekman. Man undrar bara varför han inte gjort detsamma med alla de bokhandlar, som säljer ockult litteratur i hela Skandinavien.

Om det är sant, att vi genom våra ord på detta sätt kan bryta allt det onda, då förstår jag inte vad dessa trosgiganter väntar på. Varför inte göra slut på alla förlag och tryckerier som alstar pornografisk litteratur? Varför inte ”tala bort” all världens bordeller och syndanästen?

Trosrörelsens tro, sådan den framställs i de tongivande ledarnas tal och skrifter, är verkligen en annorlunda tro. Följer man receptet börjar man förmodligen tro på sin egen tro. Tron blir nämligen något självständigt och fristående. Istället för tillit till Gud, blir den en kraft som aktiverar Gud och som får oss att uppnå de mål vi önskar. Den blir då nära besläktad med magi.

Vi påstår inte att alla s.k. ”trosförkunnare” är medvetna om detta. Men det är uppenbart att trosrörelsen har hämtat mycket av sin trosuppfattning från andra källor än bibeln. Detta har fått och får ödesdigra konsekvenser för många människor.

Stig Andreasson

Artikeln publiceras med tillstånd från tidningen Maranata!

https://www.karlektillsanningen.se