VÄRLDSKYRKAN OCH EKUMENIKEN

De heligas samfund har sin rot i de troendes hemliga gemenskap med Jesus Kristus, och är en frukt av det liv som är dolt med Kristus i Gud. Jesus säger att de troendes enhet är av samma slag som den gudomliga enheten mellan Fadern och Sonen (Joh 17:21).

Den kristna enheten är alltså inte något som skall skapas av oss. Den har gudomligt ursprung och är av evighet. Det är en enhet som sträcker sig långt utöver detta jordelivet, och som kommer att bestå när alla jordiska band slits sönder. Det är inte en yttre enhet, inte en organisatorisk enhet, inte en intressegemenskap eller något som är grundat på rent mänsklig ömsesidig förståelse. Den kristna enheten är Andens enhet.

Men denna Andens enhet måste bevaras, Ef 4:3. De troendes enhet måste visa sig som en praktisk realitet hos Jesu Kristi efterföljare. Det är detta som Jesus själv ber om i sin översteprästerliga förbön. Vi ser här att de troendes enhet skall komma till synes på ett sådant sätt att världen kan se det och därigenom komma till tro på Jesus Kristus. ”Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå, att I ären mina lärjungar” (Joh 13:35).

Det fattas ännu mycket för att kristenheten skulle ha kommit fram till den enhet och kärlek som Jesus här talar om. Guds församling är i strid med sig själv och är splittrad i mångfaldiga fraktioner. Ekumeniken pekar på denna splittring som kristenhetens stora synd och man bör inte söka komma ifrån denna utmaning genom att tala fromt och teologiskt om enheten i Kristus. Men den enhet som bara existerar på det teoretiska och teologiska planet är i alla fall inte den enhet som Jesus förmanade till och bad om för sina lärjungar.

Det som är så allvarligt med kristenhetens splittring är inte så mycket flertalet av sammanslutningar och olikheterna, utan det är den isolering och kyla som råder mellan kristna människor och kristna församlingar. Sektväsendets och partisöndringens dödssynd tas inte på allvar. Därför blir inte heller enhetssträvandena tagna på allvar. Just dessa som äger den kristna kärleken till bröderna, måste känna situationen i Guds församling mest smärtsam. Därför att det trots allt som skiljer finns en Andens enhet, känns splittringen desto mer outhärdlig. Låt det därför stå klar för oss att många av dem som deltar i det ekumeniska arbetet är drivna av de bästa och ädlaste motiv.

När likväl den stora delen av de konservativa evangeliska troende känner och måste ställa sig avvisande till den moderna ekumeniken, har detta flera orsaker. Först och främst har det sin grund i att den ekumenik som bedrivs i Kyrkornas Världsråd regi inte är identisk med det vi uppfattar som kristen enhet.

Den enhet Bibeln talar om, är Andens enhet. Den form av enhet som Kyrkornas Världsråd representerar är först och främst organisatorisk enhet. Kristen enhet enligt Skriften är enhet i tro, men den moderna världsekumeniken har inte någon sådan ”gemensam tro”.

Enhet i biblisk mening är de heligas samfund. Modern ekumenik är ett försök att skapa enhet mellan liv och död, mellan ljus och mörker. Om detta säger Skriften: ”Vilken gemenskap har ljus med mörker?” Istället för att uppmana till att skapa en falsk enhet, heter det tvärtom: ”Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger Herren; kommen icke vid det orent är.” (2 Kor 6:14/18). Vi ser också att Jesus i sin bön om de troendes enhet understryker, att de inte är av världen, och därför hatar världen dem, Joh 17:14. De troendes enhet är Guds plan, men en enhet mellan de troende och världen är djävulens program!

Världskyrkan är den ekumeniska rörelsens mål. ”En kyrka för en värld.” Och själva målsättningen är att man vill samla hela kristenheten till en organisatorisk enhet, som är bibelfrämmande och farlig. Om en sådan kyrkoorganisation hade varit Guds plan för sin församling, så är det mycket märkligt varför han har väntat 2000 år med att sätta den i verket. Den rätta tiden för att genomföra en sådan ordning måste ju ha varit vid församlingens grundande här på jorden. Men de första kristna församlingarna var inbördes fria och självständiga.

Det finns inte i Nya testamentet en enda antydan om någon organisatorisk sammanbindning av de urkristna församlingarna. Ännu mindre fanns det någon institutionell överhöghet över församlingarna. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt därför att apostlarna då ännu var i livet och därför att kristendomen ännu inte hade större utbredning än att man förhållandevis enkelt skulle kunna ha lagt församlingarna under en gemensam ledning, ett råd som till exempel den judiska Sanhedrin.

Aldrig har kristenheten varit mer samlad och haft en djupare enhet än under denna första tid med sina fria församlingar. Vi ser av Nya testamentet att församlingarna knöts samman genom att andeutrustade förkunnare for från plats till plats och tjänade församlingarna genom sina nådegåvor. Men det var först i efterapostolisk tid som rivaliseringen mellan församlingsföreståndarna började och ledarna för de större församlingarna tog sig biskoplig myndighet över de mindre. Denna organisatoriska förening av församlingarna var ett andligt avfallstecken och hörde till den avfallsprocess som slutligen förde till att biskopen i Rom upphöjde sig som härskare och ”påve” över kristenheten.

Sten-Gunnar Hedin & Co böjer huvuden i vördnad för heliga Birgittas reliker

När den moderna ekumeniken på nytt söker att samla hela kristenheten under organisatorisk överhöghet, upprepar den bara kristenhetens stora misstag. Avfallets första frukt var påvekyrkan. Avfallets mogna frukt blir den antikristliga världskyrkan som i Uppenbarelseboken kallas den stora skökan.

Den ekumeniska rörelsen sådan den framträder i dag, är utan tvekan upptakten till denna sista världskyrka. Därför är denna ekumenik ett tecken på ändens tid. Säkerligen finns det mycket av andlig idealism bakom, men vi kan inte heller vara blinda för att där finns mycket av äregirighet och strävan efter det som är högt. Det som är stort och imponerande på människor har en märklig dragningskraft. Och denna mäktiga världskyrka som är ekumenikens mål, är verkligen någonting helt annat än den föraktade och förföljda martyrkyrka ”utanför lägret” som de första kristna århundradena kände till.

För övrigt finns det många betänkligheter inför den moderna ekumeniken, både när det gäller grunden för gemenskap och samgående, och när det gäller själva målsättningen. Här är det båda läromässiga betänkligheter och tvivelaktiga kyrkopolitiska förhållanden som kommer in i bilden. Dessutom står den ekumeniska rörelsen utan tvekan i speciella profetiska perspektiv.

När det gäller de läromässiga betänkligheterna är vi i den egendomliga situationen att Kyrkornas Världsråd har som basis ett uttalande som efter sin bokstavliga betydelse skulle vara helt bibliskt tillfredsställande. Det lyder: ”Kyrkornas Världsråd är ett samfund av kyrkor som bekänner vår Herre Jesus Kristus som Gud och Frälsare i överensstämmelse med den heliga Skrift, och därför söker att tillsammans fullfölja sin gemensamma kallelse till Guds, Faderns, Sonens och Den heliga Andes ära.”

Om bara ord får ha sin vanliga betydelse, har vi här en trosbekännelse som skulle vara tillfredsställande för alla kristna människor. Men liksom modernismen har undergrävt kristenhetens stora historiska trosbekännelser och gjort dem till rent symboliska framställningar av sanningar som nu uppfattas på ett helt annat sätt, så är Kyrkornas Världsråd basis föremål för en tolkning som gör det möjligt att unitarer och modernister att acceptera uttalandet, samtidigt som de förnekar hela dess innehåll. Detta måste ses utifrån den högst speciella ekumeniska vokabulär som är utvecklad för att tillfredsställa rörelsen konservativa bibeltroende medlemmar, samtidig som man ger modernismen fritt rum.

Martin Lönnebo kristen stoiker, en av nya ekumenikens främsta ansikten.

De ekumeniska ledarna som är ängsliga för att medlemmarnas motstridande syn på de bibliska sanningarna skall kunna riva sönder gemenskapen, har för att undvika en sådan splittring utarbetat en vokabulär och tagit i bruk en tolkningspraxis som låter samma ord ha vitt skilda betydelser. Dr James DeForest Murch skriver om detta: ”Ingen större fara har kommit över den kristna kyrkan än denna ekumeniska dubbelhet i avsikt att uppnå kristen enhet.”

Denna inställning till läran har givetvis ett visst samband med den vanliga liberala uppfattning att Nya testamentet inte har någon lära som klart kan definieras. Dr Martyn Lloyd Jones går emot denna åsikt och säger: ”Vi måste veta att den kristna tron inte kan anges i lärosatser, att den är något mystiskt som man inte kan analysera och inte kan framställas i en serie definierade påståenden om vad som är rätt och vad som är fel. Genom att säga detta går man inte bara emot den praxis som utformades i kyrkan under de första århundradena när den formulerade sin trosbekännelse, utan man förnekar också Nya testamentets egen undervisning som hävdar, att sanningen kan definieras så klart att man kan se när människa har fallit bort från den. Hur kan man förstå att någon har avfallit från något om man inte vet vad han har avfallit från? Förutsättningen är alltså att läran kan anges och beskrivas. Ingenting är så intressant som att jämföra de första århundradenas ekumeniska möten med dem som i dag hålles i Kyrkornas Världsråd regi. De första hade som sitt stora ämne läran – definition av läran och förkastande av villfarelse och villolära. Men det främsta kännetecknet på den moderna rörelsen är en läromässig likgiltighet, där allt kan innefattas, och ett sysslande med det praktiska samarbetet.”

David Hedegård säger om detta: ”Inom den nyprotestantiska teologien har man nått en utomordentlig kunnighet när det gäller att omtolka de bibliska texterna och de gamla bekännelserna. Fortfarande använder man de gamla uttrycken men ofta låter man dem betyda något helt annorlunda än de ursprungligen gjorde. På det sättet kan man förneka hela den bibliska kristendomen och ändå berömma sig av sin bekännelsetrohet.
Ett sådant bedrägeri skulle aldrig kunna förekomma inom någon annan vetenskap än teologien!”

All tänkbar villolära tolereras inom Kyrkornas Världsråd. Faktiskt har det blivit som Max Thyran skriver: Den enda moderna villfarelsen är ovilligheten att samarbeta. Allt annat kan alltså godkännas. Det är helt klart att det måste förorsaka problem för bibeltroende kristna att ansluta sig till en rörelse där den modernistiska dominansen är så stark, att allt det som gör kristendom till kristendom mer eller mindre klart förnekas.

Till detta kan nämnas, att den har ett sådant starkt grekisk-ortodoxt inflytande. Det är allmänt utbredd uppfattning att den grekisk-ortodoxa kyrkans lära representerar ett mellanting mellan romersk katolicism och evangelisk tro, och att den då skulle stå protestantismen närmare. Det motsatta är snarare fallet. Om möjligt står den grekiska kyrkan ännu mer fjärran från evangelisk kristendom än den romersk katolska kyrkan.

I motsats till påvekyrkan, som hävdar påvens ofelbarhet, lär de ortodoxa att kyrkan är ofelbar och syndfri. I övrigt företräder man så gott som alla de villoläror som förkunnas och praktiseras inom Romkyrkan. Kyrkans lära bygger i lika hög grad på tradition som på Skriften. Och som tradition förstår man beslut från sju stora kyrkomöten genom de första åtta hundra åren av kyrkohistorien.

Gudstjänsten är ytterst ceremoniell och förrättas på ett språk som folket knappast kan förstå. Predikan förekommer mycket sällan. Frälsningsläran är fullständigt sakramentalistisk. Personlig gudstro och gudsliv har knappat någon plats över huvud taget i detta kyrkliga system. Kyrkan praktiserar en Mariadyrkan som är fullt jämförbar med påvekyrkans.

Grekisk Ortodoxa Kyrkan gillar glans

När den grekisk ortodoxa kyrkan deltager i det ekumeniska arbetet, är det i första hand för att göra den ortodoxa gudstjänsten känd för andra kyrkosamfund och ”manifestera den ortodoxa tillbedjans glans och härlighet”, och vidare för att ”vara ett levande och effektivt vittne om den ortodoxa läran, beredd att förklara de lärosatser som andra kristna inte kunnat rätt förstå, speciellt den om den heliga jungfrun, Guds moders plats i kyrkans liv.” Däremot har de ortodoxa kyrkoledarna inte det minsta intresse av att diskutera sin lära i avsikt att ändra eller modifiera den. Här står den grekiska kyrkan helt oböjlig. Så sent som 1962 publicerades ett biskopsbrev där det bland annat hette: ”Den evangeliska trosbekännelsen är mer vederstygglig än både kolera och spetälska.”

Peter Halldorf flirtar vilt med de orientaliska kyrkosamfunden

Den ortodoxa kyrkan tillsammans med övriga orientaliska kyrkosamfund utgör i dag långt mer än hälften av medlemsantalet i Kyrkornas Världsråd. Dessa kyrkor med sina 150 miljoner medlemmar utöver givetvis ett stort och ofta avgörande inflytande över de ledande organen inom KV.

Biskopen Anders Arborelius har fått stort inflytande över Svensk kristenhet

Till detta har man så det ständigt växande romersk-katolska inflytandet på den ekumeniska rörelsen. Visserligen är inte påvekyrkan ansluten till Kyrkornas Världsråd, men den är representerad i åtskilliga kommittéer och genom sina observatörer deltager den i de stora konferenserna. Dessutom finns det en mycket nära och personlig kontakt mellan världsekumenikens främsta män och de katolska ledarna.

Det är en klar ekumenisk målsättning att den romerska kyrkan skall förena sig med den ekumeniska rörelsen. Redan i samband med det så kallade ”ekumeniska mötet” i Stockholm 1925 var frågan om den katolska kyrkans deltagande mycket aktuell. Den franska delegaten, professor W. Monod sade i inledningsanförandet, att kyrkorna nu gick in för att ”återförena de tre stora avdelningarna inom den universella kristenheten: den romersk katolska, den grekisk ortodoxa, och den protestantisk-katolska. Olyckligtvis har påvekyrkan ursäktat sig och är därför inte fullt representerad här, men vi är övertygade om, att den är med oss i anden.”

Mötets initiativtagare, den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom, kom i sin avslutningspredikan in på Frälsarens ord om två eller tre som är samlade i Herrens namn: ”Två är samlade här. Johannes, innerlighetens apostel, hade vid Herrens bröst lärt sig regeln: Bröder, älsken varandra! Paulus, Frälsarens största apostel, vittnade: Jag har arbetat mer än ni alla, dock inte jag, utan Guds nåd som är i mig. Den tredje, Petrus, lärjungakretsens talesman, dröjer fortfarande.” Med Petrus syftar han naturligtvis här på den romersk katolska kyrkan. Professor Monod beklagade under Stockholmsmötet att man kände enheten ofullständig därför att man saknade den romersk katolska kyrkan. ”En stol vid konciliets bord var tom.” sade ärkebiskopen av Dublin.

De ekumeniska ledarna har hela tiden arbetat på att få med Romkyrkan. Därför besökte biskop Brent personligen påven och föreslog att världskonferensen 1926 skulle förläggas till Rom och att påven själv skulle fungera som mötes ledare. Ett liknande initiativ togs 1956 av den tyske biskopen Otto Dibelius som då sökte audiens hos påven för att be honom göra något för att samla alla kristna länder mot ständigt växande ateistiska och antikristliga rörelser. När man hör de ekumeniska ledarnas uttalanden måste det stå klart för alla, att målet är att få den romerska kyrkan integrerad i världsekumeniken.

Nu är det klart att en sådan protestantisk återförening med påvekyrkan inte kan ske utan att man ger upp vissa centrala reformatoriska ståndpunkter. Detta är givetvis ekumenikerna uppmärksamma på, och generalsekreterare Eugen Carson Blake i KV säger i sammanhanget: ”De kyrkor som härstammar från reformationen har traditionellt hämtat sin auktoritet för tro och liv från Skriften allena. Så länge man håller fast vid termen ”sola scriptura” (skriften allena), kan man inte bygga någon bro mellan ”katolsk” och ”evangelisk”. Men nu har det under de ekumeniska samtalen gjorts klart att protestanterna i allmänhet har lärt sig tillerkänna tradition dessa rätta plats.”

Om det skall bli någon enhet mellan katolsk och protestantisk tro, står det helt klart att det blir protestantismen som måste ge vika. Påvekyrkan har inte gett upp en enda av de villfarelser som förorsakade reformationen. Tvärtom har man gått längre från biblisk tro och sanning.

Den romersk katolska kyrkan är en märklig historisk företeelse. Det är den kyrkan som härstammar från gamla tidens ”allmänna kyrka”. Många av kristenhetens frommaste själar och största personligheter har tillhört denna kyrka. Än i dag finns det skaror av gudfruktiga människor inom den katolska kyrkan, både bland dess lekmän och inom prästerskapet. Dessa uppriktiga människor lever efter det ljus de har fått, och Herren känner de sina.

Men som religiöst system är katolicismen utan tvekan det allra värsta som någonsin existerat på denna jord, både inom och utanför kristenheten. Det är ett villfarelsens system som har lett miljoner av människor till evig förtappelse, och Romkyrkans historia är den blodigaste förföljelsehistoria som denna värld känner till. Detta är sanningen om den kyrka som Nathan Söderblom, den ekumeniska världsrörelsens fader, kallar för ”den mest storstilade organisation som någonsin har existerat.”

Romkyrkan är i princip intolerant. Redan 1179 beslutade påven att fullständigt utrota alla kättare. Genom århundraden följde så den katolska kyrkan detta program. Katolska inkvisitorer terroriserade Europa. Historien kan berätta om tillfällen när ända upp till 3.000 människor blev brända på samma bål. Ingen vet antalet på den katolska förföljelsens offer. Men det uppgår till miljoner. 50 miljoner är angivet. Den katolska kyrkan är den största förföljelsemakt som någonsin har existerat.

Under andra Vatikankonciliet gick man så långt att man bad mänskligheten och kristenheten om förlåtelse för all förföljelse i forntiden. Det lät bra, men ingen skall för ett ögonblick tro, att den katolska kyrkan har gett upp sin maktpolitik. Fortfarande gäller det ”ofelbara” påveordet: ”Det är en hjord och en herde. Herdens auktoritet inkluderar de två svärden: det andliga och det världsliga.” Påve Pius IX förklarade att det var en villfarelse att hävda religionsfrihet för andra än katoliker.

Bilden illustrerar de 18 anabaptistser som blev brända på bål i Salzburg år 1528

Hur detta påveord skall kunna förenas med andra Vatikankonciliets uttalande om religionsfrihet är inte lätt att säga. Men ännu så sent som 1895 skrev en respekterad katolsk publikation om den spanska inkvisitionen på följande sätt: ”Å dessa, bålens välsignade lågor! Genom dem har hundraden och åter hundraden av själar blivit räddade bort från villfarelsen och kanske den eviga fördömelsens avgrund genom att några få människokryp blev röjda ur vägen.”

Och så sent som på 1950 talet förekom det blodiga förföljelse mot evangeliska kristna i Sydamerika. Märkligt och nästan kuriöst är det faktum, att medan katolska representanter som observatörer deltager i de stora ekumeniska konferenserna, står påvens bannlysning av Martin Luther fortfarande kvar. Då man vid reformationsjubiléet hade uppe tanken att få denna bannlysning upphävd, fann de katolska teologerna detta omöjligt. Man framhåller att det är tvivelaktigt om man över huvud taget kan lösa en människa från bannlysning sedan hon blivit död. Vederbörande måste själv först ha visat ånger, eller också måste det bevisas att man vid utfärdandet av bannlysningen begått fel. Detta kan man emellertid inte säga att man gjorde beträffande Luther, framhåller en framstående katolsk ekumen.

En kyrklig återförening kan bara ske på Romkyrkans premisser. Den katolska kyrkan håller fortfarande fast vid sin Mariakult och helgondyrkan. Den praktiserar fortfarande avlatshandel och sina själamässor. Det var detta lärosystem som reformatorerna gick emot. Om mässan heter det i Tridentum att : ”i den heliga mässan frambäres till Gud ett sant, verkligt och försonande offer för levande och döda.” Man menar alltså att mässoffret är en förnyelse av Kristi offer på Golgata. Och den katolska prästen är en offerpräst som förrättar detta offer. ”På korset offrade sig Kristus på ett blodigt sätt. I den heliga mässan offrar han sig på ett oblodigt.”

Det är denna villfarelse som Luther gick emot, liksom han angrep helgondyrkan. ”Att bedja till helgonen är också ett av de missbruk som tillhör den sista tiden. Det strider mot den första artikeln om rättfärdiggörelsen genom tro och utplånar kunskapen om Kristus. Det är varken påbjudet eller tillrådligt, och det finns inte heller något exempel på detta i Skriften. Det är avguderi. En sådan ära tillkommer nämligen Gud allena.”

Till sin gamla villfarelser har påvekyrkan också lagt den fantasifulla läran om jungfru Marias himmelsfärd, vilken fastslogs som kyrkolära 1950. Mariakulten är ett avgudasystem, etablerat inne i hjärtat av kristenheten. För den troende katoliken är Maria Guds moder och himlens drottning, evigt jungfrulig, den andra Eva. ”Liksom Eva förde in synd och död så bringar Maria lydnad och liv. Och liksom vi ger Eva skulden för allt vårt elände så tackar vi Maria för all frälsningens välsignelse.” I katolska bönböcker kan man finna exempel på hur den mest högstämda lovprisningen och de mest inträngande böner riktas till Maria: ”Min drottning! Min mor! Jag ger mig själv fullkomligt till dig. Och för att visa min överlåtelse till dig, inviger jag till dig denna dag mina ögon, mina öron, min mun, mitt hjärta, mitt hela väsen utan förbehåll. Därför, goda moder, när jag är din egen bevara mig, beskydda mig som din egendom.”

I bönboken finns också ett avsnitt där Maria talar till den troende: ”Jag är den kristnes hjälp. Vill du, mitt kära barn, lyda den heliga katolska kyrkans föreskrifter och kalla på mig i din nöd? Om du vill göra det, skall jag stå dig bi, mitt kära barn, och försäkra dig med ett sant modershjärta, att jag skall gå i förbön för dig när du är i fara, och vill avvända från dig all min gudomliga sons vrede och förtörnelse.” Till dessa böner kommer också att man alltså framställer Maria som den, som skall rädda oss från Kristi vrede.

Man skulle kunna tro att alla protestantiska kristna skulle finna det helt omöjligt att ha någon gemenskap med en kyrka som praktiserar en sådan uppenbar avgudadyrkan som Mariakulten och helgontillbedjan representerar. Men vi ser, att i samband med den moderna ekumeniken tränger dessa villfarelser in på protestantisk jord.

Professor Carl Fr. Wislöff kommer in på detta i sitt föredrag ”Vår tids ekumenik som teologisk problem” (se gärna Glandberger.net). Som exempel anför han att man i ekumeniska kretsar ingående har diskuterat läran om jungfru Maria och läran om nattvarden som offer. Den kommission som deltog i mötet i Lund 1952 och skulle lägga fram en rapport om ”Ways of Worship”, lade fram en bok på 362 sidor som behandlade frågan ”mariologi”. Professor Wislöff skriver: ”Fyra teologer, en romersk katolsk, en anglikan och en reformert dryftade ingående frågor som hör samman med Mariadyrkan. Den ivrigaste är faktiskt anglikanen: En bön som inte nämner Maria är i själva verket ingen verklig bön. En säker regel är att aldrig tänka på Gud utan Maria och aldrig tänka på Maria utan Gud. Mer kritisk är den reformerta. Han berör de invändningar som de evangeliskt kristna här skulle komma med, men han drog sig inte för att avsluta med att finna det rimligt, att vi kan bedja Maria, Petrus och Paulus att bedja för oss.”

Kronan på all katolsk villfarelse är dogmen om påvens ofelbarhet, som antogs 1870. Genom detta fruktansvärda påstående har man faktiskt gjort påvestolen till Antikrists tron, som står redo för en kommande världsförförare. Ofelbarhetsdogmen representerar toppunkten av gudsbespottande självupphöjelse. Samtidigt demonstrerar ju ofelbarhetsdogmen den mest bottenlösa dårskap, sett med påvehistoriens otaliga självmotsägelser som bakgrund. Upphöjandet av den romerske biskopen till påve och Kristi ställföreträdare står för övrigt i stil med Romkyrkans klerikala system och upphöjandet av det prästerliga ståndet.

För den troende katoliken är en präst ett upphöjt väsen. Han har ”myndighet över Kristi naturliga och mystiska kropp.” Myndighet över Kristi ”naturliga kropp” syftar på hans makt att förvandla bröd och vin i nattvarden till Jesu sanna kropp och blod. Detta betyder enligt katolsk uppfattning att Jesus Kristus ”lägger sig själv i sin skapelses händer och påbjudes, morgon efter morgon, genom deras ord att vara närvarande på altaret, och blir genom dem framburen och mottagen av värdiga och ovärdiga. På detta gudomliga sätt underkastar han sig prästernas myndighet.” Brödets förvandling betraktas som ett stort under. ”Se prästernas kraft! Genom ett ord från sina läppar förvandlar prästen ett stycke bröd till en Gud, en större bedrift än att skapa hela världen.”

”Kristi mystiska kropp” är församlingen, och den myndighet prästen har över sin församling består i att han har makt att förlåta synder. Den katolska katekesen deklarerar: ”Prästerskapets värdighet är mycket stor, ty prästen är Kristi tjänare och hushåller över Guds mysterier. Han är medlaren mellan Gud och människor.”

Det är ofrånkomligt att den katolska kyrkan här ger prästen en ställning som tillhör Jesus Kristus själv. Den framstående kyrkoläraren Alphonsus Liguori går så långt att han gör prästen, inte bara till Kristi representant, utan till Gud själv: ”En präst framträder som vittne i egenskap av människa och kan därför utan samvete svära att han inte känner till ting som han bara vet såsom Gud.”

Prästen är den som skall förlåta synder, och han är den som skall lyssna till syndabekännelser. En präst som tjänar i biktstolen måste dagligen vada genom en smutsig ström av mänsklig synd och orenhet. Ingen tål att komma i kontakt med en sådan mängd smuts utan att ta skada av det. Om man därtill tänker på att katolska präster lever i påtvingad celibat, kan man föreställa sig vilken fara biktstolen representerar inte bara för biktfadern utan också för den som biktar sig.

Katolska Kyrkan skakas ständigt av pedofili och andra sexrelaterade skandaler

Ibland framställs det som om bikten skulle betyda en sådan mentalhygienisk avlastning för människorna. Säkerligen är det ofta raka motsatsen. Bikttvånget för att få syndaförlåtelse ligger som en mara över människor i katolska länderna. Men också denna katolska specialitet börjar komma på modet inom protestantismen i denna ekumeniska tidsålder.

En före detta katolsk präst, professor i teologi de Gabriel Million, säger med tanke på det ekumeniska närmandet mellan katolicism och protestantism: ”Den romerska katolicismen, den grekisk-ortodoxa kyrkan och protestantismen vandrar arm i arm mot en gemensam sammanslutning och mot samma dom. Detta sker under jublande segerrop, som kanske kan snärja dem som tror lögnen, därför att de inte givit kärlek till sanningen rum.”

Under världsmissionens konferens i Edinburgh 1910 hade en kommission fått i uppdrag att utarbeta ett uttalande om ”missionsbudskapet i förhållande till icke-kristna religioner”. Här heter det bland annat: ”missionären skall söka efter de ädlare elementen i de icke-kristna religionerna och bruka dem som steg till högre ting – för sina högre former är de tydliga vittnesbörd om Guds Andes verk.”

Man kan väl säga att denna nya missionssyn fick sitt genombrott vid den internationella missionskonferensen i Willingen 1952. Här kom det fram att många av nutidens missionsledare ”ser kristendomen som en fullbordan hellre än en motsättning till de icke-kristna religionerna, och visar sig villiga att lägga vikt vid det goda i alla religioner”. Vid Kyrkornas Världsråd konferens i New Dehli 1961, där missionsekumeniken blev förenad med kyrkoekumeniken, var denna missionsteologi helt dominerande och tendensen till religionsblandning var mycket tydligt. Detta framkommer till och med i de officiella KV publikationerna:

”Inom kyrkorna förstår vi ganska litet av den visdom, den kärlek och den makt som Gud har gett människor med en annan tro eller utan tro över huvud taget, eller av de förändringar som äger rum inom andra religioner genom deras långa gemenskap med kristendomen. Vi måste börja samtala med dem om Kristus i medvetande om att Kristus vänder sig till dem genom oss och till oss genom dem.”

Här sägs det rent ut att Kristus talar till de kristna genom de hedniska religionerna. Detta innebär då att missionen i stället för att vara mission skall vara ekumenik över religionsgränserna. Och i takt med denna nya situation blir så missionärens uppgift inte att förkunna utan att föra dialog. Torsten Nilsson har rätt när han anmärker:

”Kristendomens möte med andra religioner kan aldrig inordnas under begreppet ekumenik utan detta leder till religionssynkretism. Kristendomens möte med andra religioner kallas mission, inte ekumenik! Det måste stå klart att om man skulle lägga sådana åsikter som i dag råder inom Kyrkornas Världsråd som grund för världsmission och evangelisation, så betyder detta ingenting mindre än att missionen upphör.”

Detta nya missionstänkande med sina synkretistiska tendenser är i dag allmänt utbrett. En framträdande teolog som professor Paul Tillicke uttrycker det så här:

”Först av allt skall man inte missförstå missionen som ett försök att frälsa från evig förtappelse så många som möjligt bland världens nationer.” Däremot menar han att missionen ”är ett försök att förvandla den dolda kyrka som finns som ett frö i världens religioner, i hedendom, judendom, och humanism till någonting nytt. Den nya verkligheten är Jesus Kristus.”

Detta är ju så helt i motsats till det som genom århundraden varit missionens mål. Harrold De Wolf säger om detta: ”De tidigare protestantiska missionärerna betraktade de icke-kristna religionerna som helt falska och onda. De trodde att hinduerna, buddhisterna och muhammedanerna befann sig i Satans våld och kunde undfly Guds vrede endast genom att fullständigt avsvärja sig sina hedniska vanor och mottaga Kristus som sin frälsare. Få missionärer i vår tid, bortsett från de extrema fundamentalistiska sekterna torde ha så extrema och naiva uppfattningar.”

Tanken på att utveckla kristendomen till en ny och bättre religion kommer tydligt i uttryck i dessa synkretistiska kretsar. Professor Rusus M. Jones säger i ett ekumeniskt arbetsdokument:

”I andra religioner som sekularismen angriper på samma sätt som den angriper kristendomen, finner vi vittnesbörd om människans behov av Gud och där har vi bundsförvanter i vårt sökande efter fullkomlighet. Vi erkänner med glädje det goda dessa religioner innehåller, och vi ger dem det bästa som vår religion har gett oss, så att de själva kan pröva det. Vi uppfordrar dem till att bedöma oss, inte efter vad vi hittills har gjort genom vår kristendom, utan efter den bättre och mer fullkomliga religion som vi tror att vår mästare under Guds ledning för oss fram emot.”

Biskop Carl Gustav Diehl, tidigare missionsdirektor i Svenska Kyrkans Mission, skriver i ”Kristendomens möte med religionerna”:

”När kyrkan kommer till de icke-kristna religionerna, så erbjuder den inte i första hand en ny lära eller ett sätt att uppträda på. Den meddelar någonting har skett. Den kommer inte för att göra folk till kristna utan för att tala om för dem att de är kristna. Genom försoningen är de Guds människor och föremål för hans kärlek. Eftersom detta beror helt och hållet på Guds egen gärning i Jesus Kristus, är det i och för sig likgiltigt om de tillhör den ena eller den andra religionen, eller om de inte tillhör någon religion på det hela taget.”

Detta är helt i överensstämmelse med det Floyd Ross säger:

”De första kristna hävdade att det inte fanns någon frälsning i något annat namn under himmelen givet. Att de första kristna gick för långt i sin nitälskan när de framställde situationen på det sättet, är någonting som nutidskristna får ta med ro.”

Som vi ser är den nya missionsteologien egentligen renodlad universalism, allas frälsning. Från den synpunkten är egentligen både förkunnelse och omvändelse onödig. Hedningarna kan lika gärna leva kvar i sina religioner och den kristna kyrkan kan bara föra en passande dialog med dem.

Detta ger också professor Kaj Baagö vid Aarhus universitet uttryck för när han hävdar att Österns kyrkoledare känner obehag inför detta att samla proselyter från andra religioner. Professor Baagö anser att en missionspraxis som går ut på att omvända människor egentligen bara är ett uttryck för kolonialism och imperialism. Han menar att hedningarna som tar emot det kristna budskapet inte skall döpas. Enligt hans åsikt kan det uppstå helt nya sakrament än dem vi känner till.

Han berättar att när han vid ett tillfälle var tillsammans med några indiska studenter på en missionsresa, började de alla sitt vittnesbörd med att säga: ”Vi har inte kommit hit för att göra er till kristna eller för att omvända er till kristendomen, utan för att tala om Jesus.” Genom att säga detta ville de understryka att ”mission är någonting annat än jakt på skalper bland andra religioners anhängare.”

De evangeliska missionssällskapen har helt naturligt funnit det nödvändigt att protestera mot detta ekumeniska missionstänkande. Av särskild betydelse är den så kallade Frankfurt-deklarationen från 1970, då en rad framträdande tyska ledare preciserade den kristna missionens motivering och punkt för punkt tillbakavisade den ekumeniska förfalskningen av missionen. Det heter bland annat att ”man har satt åt sidan missionens viktigaste uppgift på grund av en teologisk förfalskning av målsättningen för missionen.”

Professor Peter Beyerhaus som har gjort utkastet till deklarationen, säger i sin bok om missionens kris: ”Det är ödesdigert att avdelningen för världsmission och evangelisation i Geneve och dess världsvida inflytelserika studieverksamhet i dag kontrolleras av en grupp som så beredvilligt lånar sitt öra till denna teologi.” Här berör en mycket betänklig sida av det ekumeniska missionsengagemanget. Kyrkornas Världsråd representerar en farlig maktkoncentration. Dr David Hedegård skriver om detta:

”Det finns en totalitär tendens i den ekumeniska rörelsen, speciellt i förhållande till missionen. De nationella missionsråden i åtskilliga missionsländer har kommit överens med respektive regeringar att de skall få rätt till att representera alla protestantiska missioner inom det område där de arbetar. Detta uttryckes klart i ett brev från generalsekreteraren för IMR: ‘Under utövandet av sina normala funktioner har det internationella missionsrådet och dess medlemmar upprättat förbindelser med regeringarna angående missionsföretag inom vissa områden. Den principiella avsikten med dessa förbindelser har varit att säkra full religionsfrihet och främja hela missionsåtagandets legitima intresse.’ Ordet hela var understryker av IMR’s sekreterare. Det har helt riktigt anmärkts att ‘hela’ här innebär monopol, och ordet ‘legitima’ understryker en skillnad mellan vad som är legitimt och vad som inte är det. Men vem skall avgöra vad som är legitimt och vad som inte är det? I sin behandling av missionssällskapen har de nationella råden gång på gång givit eftertryck åt sina krav på att missionärerna skall kontakta missionsländernas regeringar bara vida rådet. Ett exempel kan nämnas: Indiens kristna nationella råd förklarar i sitt officiella organ, National Christian Council Review, maj 1950: ‘Alla ansökningar om regeringens godkännande skall ställas till den indiska regeringen genom Indiens nationella kristna råd.’
Denna totalitära tendens kommer tydligt till ytterligare uttryck och styrkes sedan IMR gått in i Kyrkornas Världsråd, och kommer att bereda svårigheter för bibeltroende missionssällskap i deras försök att få ingång på missionsfälten – och de vägrar att samarbeta med KV.” Så långt Hedegård.

Dr Hedegård understryker vidare de evangeliska missionssällskapen befinner sig i en svår situation i denna ekumeniska tidsålder. Allt kommer att göras för att få alla missioner att förena sig med Kyrkornas Världsråds kommission för världsmission och evangelisation. Missionssällskap och grupper som inte kan godtaga detta ekumeniska missionsprogram med sin religionsblandning och kristendomsförfalskning, måste räkna med att ställas inför ständigt ökade svårigheter ute på missionsfälten, speciellt när det gäller inresetillstånd för missionärer och när det gäller att börja arbete på nya fält.

Vi har här bara ett nytt exempel på det gamla ordet om att ”makt korrumperar”. Tyvärr måste man räkna med att den ekumeniska missionsstrategin utgör den största faran för evangelisk mission i dag. Modernistiska kyrkor som själva bara haft obetydligt framgång i sitt missionsarbete, tränger sig i dag in på andra missionsfält och infiltrerar missionsarbetet. Man söker att genom Kyrkornas Världsråd skaffa sig inflytande över de unga kyrkorna som vuxit upp genom missionärernas insats. Särskilt söker man påverka utbildningen av predikanter genom att ge dem erbjudande om att studera vid modernistiska skolor. Då världsekumeniken i dag har väldiga ekonomiska resurser, är det mycket svårt för missionärerna och de unga kyrkorna att motstå denna press.

Inte bara ute på missionsfälten utan också inom den etablerade kristenheten, märks denna ekumeniska press mer och mer. Kyrkornas Världsråd är redan en maktfaktor som man i hög grad måste räkna med. En centralkommitté på omkring hundra medlemmar styr organisationen, och dess sekretariater i Geneve har utsträckt myndighet.

Kyrkornas Världsråd har faktiskt genom sina underavdelningar redan upprättat en form av verksamhetskontroll på vissa områden. Ett exempel på detta ger Dr James DeForest Murch i sin bok om den kommande världskyrkan. Han berättar att det i Kalifornien finns en kyrklig kommitté tillsatt, vilken tilldelar de olika kyrkosamfunden anslutna till KV bestämda områden, där de utesluter alla andra. Innan en ny församling kan bildas måste tillstånd hämtas från detta kyrkoråd. Myndigheter som arbetar på stadsplanering kontaktas av kommittén som påverkas att hindra kyrkor som är utanför rådet så att de får avslag på sina ansökningar om att bygga kyrkor som är utanför nämnda område. Som vi ser leder denna monopoltendens till direkt angrepp på själva religionsfriheten.

Thoralf Gilbrant

Texten är hämtad från “Tidens tecken II” av T. Gilbrant.