VINEYARD – WIMBER – EN ANALYS DEL 2
Evangelisation med kraft – Vems kraft?
Den ”radikala pragmatismen” har även gett upphov till ”evangelisation med kraft” (Power Evangelism), en evangelisationsmetod som lägger tonvikten på tecken och under såsom ett vittnesbörd om Guds makt och kraft i världen i dag. Begreppet ”Power Evangelism”, vilket har sitt ursprung hos Wimber och Vineyard (1982), utgår ifrån åsikten att det effektivaste sättet att evangelisera är med hjälp av tecken och under. För att försöka övertyga om detta säger Wimber: ”När du väl har helat en människa, är det väldigt lätt att leda henne till Kristus”.1
Inom Vineyardkretsar råder en stor fixering vid att man ska ha en ”tjänst i kraft” (power ministry) och kunna kalla Guds kraft ner över församling och åhörarskara. Som en jämförelse, sa Jesus: ”Om ni har kärlek inbördes, så ska alla därav förstå, att ni är mina lärjungar”. (Joh 13:35) Den äkta och varaktiga kärlek, när den får flöda från oss in i de människor vi förmedlar Guds evangelium till.
Vi bör alltid vara beredda att förmedla Guds nåd och kärlek, och skulle det vara så att Gud ibland låter sin övernaturliga kraft komma till uttryck i vår tjänst, må vi i så fall glädja oss åt det. Men upptagenheten vid kraft, i form av ”kraftevangelisation”, helandekraft, kraftmöten och liknande, tyder på en ohälsosam centrering kring upplevelser i det andliga skeendet, och är egentligen typiska kännetecken på en sekt. I motsats till denna attityd, betonade alltid Jesus själv, när Han helade och gjorde under, att det var de goda nyheterna som stod i centrum, med eller utan tecken och under. Undren var uppfyllelse av särskilda profetior i Gamla Testamentet, och främst till för att stadfästa Jesu Messias-identitet, samt naturligtvis också Hans frälsningsbudskap.
F.V. Scott säger: ”Som Wimber ser det är det väldigt viktigt att församlingen förstår behovet av tecken och under i samband med evangeliets predikan för de förlorade. En sådan stark betoning av det mirakulösa, att man hävdar att Gud är alldeles speciellt närvarande i det övernaturliga — såsom klart avgränsat från exempelvis naturligt helande — gränsar till en biblisk dualism, dvs en separation av det övernaturliga från det naturliga”.2
Wimber uttryckte sig på följande sätt i sin kursplan för helandeseminarier: ”Det är viktigt att vara medveten om Bibelns dualistiska karaktär…att med detta som utgångspunkt förstå vad den vill säga oss”.3
F.V. Scott ifrågasätter begreppet ”power evangelism”: ”Det är av yttersta vikt att förstå, att även om Kristi kraft till och från blir manifesterad under offentliga sammandrabbningar med djävulen, så är evangeliet någonting mycket mera än upptäckandet och upplevelsen av en magisk kraft som förmår besegra hedniska religioners och sekters magiska kraft. På programmet står betydligt mera än omedelbar befrielse från detta livets smärtor. Trots det är fokuseringen i Wimbers tjänst just detta. När det karismatiska får en väldigt framskjuten position i det kristna livet, tenderar den etiska sidan att hamna långt bak. Det kristna livets verkliga mål är ju den helige Andes frukt, inte de gåvor Han förmedlar”.4
Misstag nummer två. Gud eller magi?
Avvikelserna från Ordet och utombiblisk undervisning har lett John Wimber och Vineyard in i New Age-besläktade, ockulta och shamanistiska föreställningar och aktiviteter. Några exempel på detta är s k inre helande, tydning och manipulering av auran, astralresor (utanför-kroppen-upplevelser) och liknande. Som Wimber själv har uttryckt det: ”Jag kan göra min läxa och se till att skaffa information, men Gud måste stå för magin”.5
Som Wimber såg saken, så tränade Jesus sina lärjungar i konsten att förmedla tecken och under, på samma sätt som en erfaren hantverkare lär sin lärling att mura. Han hävdar att de som begriper sig på Guds helande kraft också har möjlighet att lära andra att utföra övernaturliga ting. ”Apostlarna var tvungna att lära sig att hela”, sade Wimber på en av sina kasetter om helande.6 Trots detta finns det inte ett spår av bibliskt underlag som visar att någon blev undervisad i helandets konst. Vi har här ett exempel på undervisning utifrån vad Ordet inte säger.
Trots att det i Bibeln saknas exempel på att det skulle finnas speciella metoder för helande, som vi kan börja praktisera, och att allt istället utgår från Guds suveränitet — tillsammans med bön och ibland fasta — har Wimber i alla fall försökt definiera detta ogripbara i form av en helandekurs, som beskriver tekniker för demonutdrivning och helande. Därmed reducerade han Guds suveräna handlande till en fråga om att använda rätt teknik. Bakom detta lurar inställningen att vi på olika sätt kan manipulera Gud genom vårt sätt att agera — ett ockultistiskt synsätt.
I anslutning till undervisningen om Andens gåvor och helande,instruerade John Wimber människor att försöka lägga märke till vissa fysiska yttringar, som skulle kunna vara tecken på att ett helande pågår. Dylika fenomen finns ingenstans beskrivna i Bibeln, i så måtto att de skulle vara bevis på Guds närvaro eller kraft. Det handlar helt enkelt om upplevelser som Wimber själv haft. När man uppmuntrar människor att leta efter fysiska manifestationer och förändringar istället för att förtrösta på Gud, leder man dem bort från det kristna livets centrum, tron på Gud, till tron på upplevelser och övernaturliga fenomen.
Här följer ett urval av de manifestationer som Wimber uppmanade folk att titta efter hos dem som ska bli helade: ”värmevågor och stelhet i vissa delar av kroppen, stickningar, skakningar och darrningar, att man faller under Andens kraft, förnimmelser av elektrisk ström, gåshud, rörelser under huden, strålglans från ansiktet, tung andhämtning, stön och jämmer, samt att man faller i trans”.7 Han lärde också ut att hos den person som förmedlar helandet kan förekomma: ”värmesensationer (att det flödar ur händerna), stickningar, darrningar i händerna och en känsla av smörjelse”.8
Det vore intressant att få en förklaring till vad ”en känsla av smörjelse” är för någonting. På en av sina videokasetter lägger Wimber märke till en del sådana här fenomen och utbrister: ”Oj, jag känner stickningar och värme! Det brukar betyda helande”.9 Manifestationer av detta slag hör snarare ihop med, voodoo, ockultism och österländsk mystik, än till den helige andes verk. Men Wimber påstod istället:”De här andliga fenomenen är manifesterade av Andens närvaro i en person. Genom att observera dem kan man se vad Anden håller på att göra i och genom personen. Det finns däremot inga förklaringar till alla de olika fenomenen”.10
Det enda meningsfulla sättet att ta reda på vad Anden gör är att se på frukten av det. Man bör finna en bestående Andens frukt, en frukt som finns kvar under en längre tid i en människas liv. Enligt Jesus är detta det enda säkra tecknet på det nya liv som kommer av pånyttfödelsen. I Johannes 13:34-35 säger Han: ”Ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra, ja, såsom jag har älskat er, så ska också ni älska varandra. Om ni har kärlek inbördes, så ska alla därav förstå, att ni är mina lärjungar”. Även i Johannes 15:12 säger Jesus: ”Detta är mitt bud, att ni ska älska varandra, såsom jag har älskat er”.
Wimber konstaterar i sin helandekurs att: ”Ibland finns det en speciell smörjelse och allt man gör bara fungerar!”11 Och på en video om helande säger han: ”Samtidigt som jag hämtar in information via mina fem sinnen, skickar jag också upp min antenn mot den kosmiska verkligheten”.12 Om inte detta är New Age i full skala, vad skulle i så fall vara det? I de fall vi saknar en biblisk motsvarighet till ett fenomen, är det bäst att vi undviker det helt, eftersom alla den helige Andes manifestationer finns beskrivna i Guds Ord.
Om Lukas 4:40-41 säger Wimber: ”Ser ni dynamiken i folkmassan? De förde folk till Honom, de förde folk till Honom. Vad händer på söndagkvällarna i vår egen församling? Folk förs fram, folk förs fram…Det här var ingen välstädad liten samling. Troligen for de hit och dit över marken när demonerna manifesterade sig i dem…Folk som nyss hade spytt ner sig och som hade fradga rinnande i ansiktet. Vissa vrålade och tjöt som djur. Man bar fram människor som var bundna med kedjor. Detta är kaos och raseri, gott folk. Det här är inte lugnt och stilla, det är raseri och vanvett”.13
Människor som faller, som skriker våldsamt, som leviterar (lyfter från marken), skriker och vrålar och låter som en massa olika djur, de skapar tillsammans en miljö av kaos och förvirring, i vilken demoniska aktiviteter tydligen lätt tolkas som ”en rörelse av Guds Ande”. Bibeln lär oss däremot att Gud inte är ”oordningens Gud, utan fridens”. (1 Kor 14:33)
Wimber är väl medveten om suggestionens makt. Han utnyttjade den i inledningen till sina helandemöten för att leda människor in i den här typen av beteenden. Det finns emellertid också fenomen som utlöses spontant, som ett resultat av att en konkret ockult kraft frigörs där det förekommer aktiviteter som är oförenliga med Bibelns lära. När Wimber talar om huvudvärk, ont i nacken, och muskelspänningar på sina helandekasetter, hävdar han, att fastän vi ju saknar beskrivningar på helande av sådana åkommor i Bibeln, måste Jesus ha botat dessa ”eftersom sådana här problem reagerar vädigt snabbt på suggestion och religiöst helande”.14 Åter ser vi att Wimber lärde ut något som Ordet inte säger, och jämställer Jesus kraftgärning med någon sorts religiös vetenskap.
Inre helande
En speciell form av helande, känd under namnet ”inre helande”, har börjat förekomma i många kristna kretsar, trots att den saknar stöd i Bibeln och till och med kan öppna deltagaren för ockult inflytande.
F.V. Scott anmärker följande: ”Den här metoden används av pastorer och själavårdare för att s a s ”hela minnen”, och riktar sig till dem som har andliga och psykiska problem. Metodens förespråkare tror att man genom att föra en person tillbaka till det förflutna — med hjälp av meditation och visualiseringar — därigenom kan låta Jesus komma in till ett trauma och ”hela” detta. Wimber beskrev det i boken ”Power Healing”, som en process, en steg-för-steg metod, något alla kristna kan lära sig om de bara följer vissa intstruktioner”.15
Det här förfarandet är sedan många år känt inom psykologin som regressionsterapi, och i ockulta sammanhang heter det att man ”återupplever” det förflutna. Wimber ger faktiskt den kristna församlingen en reprimand, samtidigt som han hyllar den profana psykologin, när han går till försvar för ”inre helande”: ”Sambandet mellan synd och sjukdom blir tydliggjort på ett anmärkningsvärt sätt, inte av församlingen, utan av läkare och psykologer, som inser att mycket — för att inte säga det mesta — av all fysisk sjukdom har en emotionell sida”.16
Om det nu är så att Guds Ord tillsammans med den helige Andes kraft inte längre räcker för våra dagars heliga, till att klara av livets påfrestningar, måste äldre tiders heliga, inklusive Paulus, verkligen lidit stor brist. Men trots alla de svårigheter Bibeln vittnar om, kunde tydligen Paulus leva ett fungerande och glädjefyllt liv utan någon hjälp av psykoanalys. Genom hela kyrkohistorien har kristna klarat av detsamma, och ledare som Luther, Calvin, Wesley, Spurgeon och Moody borde ju egentligen haft en stor nackdel av att inte känna till den nutida psykologins kunskaper, men av allt att döma har de inte haft det. Vi behöver kanske inte heller ha det. Man sprider en försåtlig lära när man bedyrar att psykologernas nya ”uppenbarelser” måste bli erkända och praktiserade av oss kristna för att vi inte ska leva ofullständiga liv.
Dave Hunt diskuterar sammanblandningen av psykologi och kristendom: ”Kristus sa inte, ‘om ni förblir i mitt Ord…ska ni förstå en del av sanningen och ni ska delvis bli fria. Det kommer att uppenbaras mera sanning längre fram av Gudlösa humanister, som kommer att mera fullständigt än vad jag är kapabel till genom mitt Ord och min Ande.’ Ändå är detta vad ‘kristen psykologi’ lär oss. I boken ‘Kan man lita på psykologin’ (Can You Trust Psychology) skriver Gary Collins: ‘Bibeln tar upp mänskliga behov…Men Gud har i sin godhet också låtit oss (Freud, Jung m.fl) upptäcka psykologiska sanningar om mänskliga beteenden och terapiformer vilka aldrig nämns i Skriften, men som ändå är fullt förenliga med Guds skrivna Ord och som kan hjälpa människor att möta problem som uppstår i det moderna samhället”.17 Här är ytterligare ett exempel på det vi tidigare såg, en diskret omdefinition av begreppet ”biblisk”, från att betyda hämtad från Guds Ord, till att betyda hämtad någon annanstans ifrån, och sedan förklarad ”förenlig” med Guds Ord.
Beträffande det inre helandets psykologi sade Wimber: ”När de smärtsamma minnena blir levande igen, vill jag få personen att se hur Jesus var med honom genom alltihop, och att han nu kan räcka ut sin hand till att förlåta. Med andra ord kan man säga att jag omtolkar upplevelsen i ljuset av Guds syfte”.18 Wimber förklarade att inre helande ”är någonting nytt för församlingen och vi lider brist på kunskap om det än så länge”.19 Likväl förespråkade han denna metod när det gäller att avgöra Guds ”syfte” i en människas liv, och att ”omtolka” hennes minnen och upplevelser. Det må vara nytt eller gammalt, tillvägagångssättet står inte att finna i Bibeln, som istället vill få oss att upptäcka vårt nya liv i Kristus (2 Kor 5:17, Fil 3:13-14, Kol 2:9-10, 3:1-3, Titus 3:5-7, Rom 12:2, Luk 9:62, Matt 11:28, Ps 103:11-12, 1 Joh 1:9).
Fastän vi saknar bibliska exempel på att Jesus eller någon i den tidigaste församlingen så att säga gick in i en människas liv för att bota henne från plågsamma minnen, fortsätter Wimber och andra förespråkare för ”inre helande” att hävda metodens användbarhet. Vi talar inte här om helt vanliga själavårdssamtal, utan om en princip som bär inom sig ockulta och riskabla moment. Enligt Wimbers teologi är ”helande lika med förlåtelse av synd”.20 Genom att på det sättet sammankoppla helande till förlåtelsen, så försöker han rättfärdiga fokuseringen kring ”inre helande” i sin tjänst.
Ett exempel på det är följande vittnesbörd: ”När jag för några månader sedan gick in i det bakre rummet…fanns där en ung kvinna som ville att jag skulle be för henne. Så, jag gick fram till henne…Då fick jag se hennes kropp dubbelkopierad utanpå henne…men den var omvävd av en sorts bindlar, runt hela kroppen. Jag sa, ‘Hur är det?’, och hon svarade, ‘Jag vet inte.’ Då sa jag, ‘Jag tror du är bunden av någonting.’ Och på bindlarna stod det ‘oförlåtelse’. Jag sa, ‘Jag tror du är bunden av oförlåtelse.’ Hon svarade, ‘Det tror inte jag.’ ‘Finns det inte någon du känner att du skulle behöva förlåta?’ Hon sa, ‘Nej.’ Jag sa, ‘Det är märkligt, jag har aldrig tagit miste förr, det verkar konstigt.’ Då frågade jag Herren vad det där var som hade bundit henne, och som tycktes gå rakt in i hennes axlar…och det visade sig vara hennes egna armar. Jag började förstå och sa rakt ut till henne: ‘Den människa du inte har förlåtit är du själv!’ Då började hon gråta”.21
Förutom att sådana här aktiviteter saknar bibliskt stöd, finns det dessutom många ockulta exempel på dem. Tekniken att visualisera användes av Wimber på en pastorskonferens, där alla uppmanades att ”lägga ner Biblar och anteckningsblock, sluta ögonen och tömma sinnet på alla tankar”:
”Föreställ dig att du är på en ljuvligt vacker äng uppe i bergen, och allting är stilla. Kan du se det härliga gröna gräset och de gula blommorna? Låt dig nu komma till det ställe du tycker allra bäst om, och se precis det du önskar se där. Kan du se Jesus komma gående genom skogen till din äng? Det är bara du och Jesus där och du känner en skön, varm vindfläkt precis när Han kommer fram till dig. Jesus vinkar åt dig att du ska komma ner till en brunn i kanten av ängen. Brunnen är fylld med Immanuels blod. Nu ser du hur Jesus sänker ner hinken i brunnen och hämtar upp sitt blod därifrån, hur Han tar en skopa och börjar ösa upp blod som Han häller över dig. Över ditt huvud, axlarna, så att det till slut täcker dig från topp till tå. Känner du hur friden kommer när blodet rinner ner från huvudet mot fötterna? Känn förlåtelsen för alla dina synder. Jag tillsäger dig i Jesu namn: Dina synder är förlåtna! Nu föreställer du dig bara hur Jesus lägger sin arm om dig och vandrar tillbaka med dig in i skogen. Känn hur Han älskar dig. Känn friden. Se in i Hans ögon och upptäck hur mycket han älskar dig”.22 Detta är ingenting annat än ockult visualisering med ”kristna” förtecken.
I en artikel om Wimber, publicerad i tidskriften ”Passport”, numret från jan-feb 1988, visar F.V. Scott hur det kom sig att Don Matzat, ledare inom den karismatiska förnyelsen under en lång tid, skrev sin bok om ”inre helande”. Det skedde efter att han hade läst Dave Hunts ”The Seduction of Christianity” (ung. ”Förförelsen av de kristna”).
”Han blev chockad av att läsa Hunts påståenden, och satte omedelbart igång att ta reda på om det verkligen var så. Var Hunt bara en skrupelfri sensationsmakare, eller kunde det vara så att de kända karismatikerna som sysslade med ”inre helande” hade något att dölja?
Matzat upptäckte till sin förvåning, att Hunt hade helt rätt i sin analys, att ”det inre helandets” rötter står att finna inom psykologin och ockultismen.23 Efter en djupgående efterforskning ställde Matzat så fram fyra grundläggande sanningar om ”inre helande”:
1) ”Inre helande” utgår inte från Bibeln, utan från psykologiska teorier som grundar sig på ateisten Sigmund Freuds och ockultisten Carl Jungs arbeten,
2) ”inre helande” går direkt emot Skriftens lära,
3) ”inre helande” har ingen vetenskaplig grund, förutom vissa teorier om det s k undermedvetna,
4) det inslag i ”inre helande” som kallas visualisering, har ingenting med kristen tro att göra utan är en ockult teknik att få kontakt med s k ande-guider”.24
Dave Hunt undrar om inte utövare av ”inre helande”, sådana som Francis MacNutt och Linn-bröderna (som rekommenderas av Wimber, och vars böcker säljer bra inom Vineyardrörelsen) lika bra skulle kunna låta folk visualisera Kalle Anka eller Musse Pigg, och göra dem till ”helande-guider”. För om nu hela principen är helt obiblisk och snarast Jungiansk, vad spelar det då för roll om den andliga guiden är Jesus eller en sagofigur?25
Wimber dedicerar sin ”Healing: A Biblical and Historical Perspective Seminar Series” (Föreläsningar om helande i ett bibliskt och historiskt perspektiv) till Morton Kelsey och Francis MacNutt, bägge lärare i ”inre helande”, och förklarar, ”Jag skulle vilja uttrycka min uppskattning för Morton Kelsey och Francis MacNutt och för deras värdefulla insikter och lärdomar. De har båda betytt mycket inom helandets område”.26
Wimber är emellertid medveten om hur nära det ockulta området som praktiserandet av ”inre helande” befinner sig, och vill därför varna: ”Lyssna noga nu, det här måste du höra, för alla som kommer till dig och vill att du ska hela dem ska du inte be för. Lär dig att göra det som Fadern gör. Det finns folk som har en sådan psykisk styrka att det tar knäcken på dig. Den kommer att hindra dig från att be för sjuka. Deras psykiska styrka kommer att bryta ner dig…flöda med Anden…vad Han gör, inte vad du gör…du ska inte be för varenda människa som vill ha förbön av dig”.27
Var finner man i Bibeln att det talas om ”psykisk styrka” (eller själslig styrka — eng. soul force. övers. anm.) eller att denna skulle kunna ”bryta ner” dem som ber för de sjuka? Här handlar det inte om ett bibliskt begrepp utan om ett ockult sådant. Agnes Sanford, en kvinna som sett till att föra in många New Age-tankar och ockulta principer i församlingen, beskriver i sin bok ”The Healing Light” (”Det helande ljuset”) en ”själs-kraft” som påminner mycket om det som Wimber talar om. Hon beskriver Gud som en ”livskraft” närvarande i allting och alla (panteism), en sorts elektricitet eller energi.28
Wimber hämtade också material från David A. Seamonds bok ”Healing of Memories” (”Helande av minnen”) (Den finns att köpa i Vineyards bokaffärer och citeras i bibliografin och fotnoter till Wimbers bok ”Power Healing”). Seamond skriver: ”Den verkliga frågan är inte om ett tillvägagångssätt finns i Bibeln, beskrivet med våra dagars språk och i den form vi känner till det i dag. Frågan är egentligen om det antingen är i motsats till Bibelns principer, eller förenligt med dem”.
Men när själva ”principerna” definieras utifrån mänskliga antaganden snarare än Skriften, blir detta uttalande meningslöst. Begreppet biblisk innebär inte att man hämtar information från vilken källa som helst och sedan försöker få den att teoretiskt betyda samma sak som Bibelns — eventuella — motsvarighet, biblisk betyder hämtad från Bibeln själv.29
Sann själavård på biblisk grund har alltid funnits, i form av att man tillämpar bönen och Ordets bruk i en människas liv, och i förtröstan överlämnar sig åt Guds Ord och den helige Andes kraft. Det verkliga felet med ”inre helande” är att man leds bort ifrån Kristi verk på korset, och när det blir förvirring får man ett förvanskat evangelium som resultat. Det som i sann mening förvandlar och helar människor är ju det oförvanskade evangeliet om Jesus Kristus. Detta är sedan två tusen år det kristna budskapet, genom vilket vi kan säga med Paulus: ”Ja, mina bröder, jag håller icke före att jag ännu har vunnit det, men ett gör jag, jag glömmer det som är bakom mig och sträcker mig mot det som är framför mig och jagar mot målet för att få den segerlön, som hålls framför oss genom Guds kallelse ovanifrån i Kristus Jesus,” (Fil 3:13-14) Kolosserbrevet 2:10 lyder: ”…och i Honom har ni blivit delaktiga av den fullheten (Guds fullhet), i Honom som är huvudet för alla andevärldens furstar och väldigheter”. Detta utan all hjälp från humanistisk psykologi!
Misstag nummer tre. ”Demonjägare AB”???
Kan kristna vara besatta av onda andar? Enligt Wimber, — ja! Förutom att han använder sig av information som han hämtat från demoner, och som sedan blir en ”sanningskälla” i undervisningen, låter Wimber upplevelser och lösa antaganden tjäna som bevis när han avslöjar demonisk närvaro i troende. Samma inställning gäller när de ska kastas ut:
”Helande hänger ihop med beröring…Demoniserade människor vidröres aldrig…Rör aldrig en människa som visar tecken på demonisering, tala till dem…Befall andarna att lämna dem, sedan kan du röra vid dem och hela dem…Man kan se i anden hur ett ansikte tonar fram ovanför personens eget ansikte”.30 ”Även om vi har blivit födda på nytt och fyllda med Anden bär många av oss på mycket mörker i vårt sinne och vårt tänkande”.31 Wimber fortsätter att diskutera demoniska yttringar hos kristna sålunda: ”Många kristna är bundna i synder. När man ber för en människa kan det uppstå fysiska manifestationer. Lemmarna kan bli stela, de börjar andas häftigt och går sedan över i hyperventilation. De börjar rulla med ögonen. Det här är kristna som har gett efter för synd, och som har blivit bundna av den anledningen”.32
Tillsammans med den falska tron, att kristna kan vara besatta, ger den här attityden anledning till oro bland många troende, som kan råka komma i vägen för granskande blickar från personer som kanske tycker sig se tecken på besättelse hos dem. Men man frågar sig hur andar ska kunna urskiljas av sådana som blandat ihop demonisk aktivitet med den helige Andes inneboende? De tecken på helande, som Wimber uppmanade folk att titta efter, visar sig ju vara nästan identiska med dem som sägs tyda på besättelse. Kan förvillelsen och förvirringen bli mycket värre?
När tydligen alla informationskällor är likvärdiga i Wimbers ögon, kan han följaktligen inlemma alla möjliga gissningar och hypoteser i sitt sanningsbegrepp. Det står var och en fritt att gissa varifrån detta uttalande från ett helandeseminarium kan ha sitt ursprung: ”Det finns många demoner som inte har någon kropp. Att ha en kropp är för en demon som att ha en bil. De vill ha en bil så att de kan åka omkring. En demon utan bil är en andra klassens demon. De tillhör inte första klassen. Jag skojar inte! De är så det fungerar. Det är alltså väldigt viktigt för dem att ha en kropp”.33
Angående det han kallar ”religiösa demoner”, sådana som ”gillar att gå i kyrkan”, sade Wimber: ”Namnet Jesus betyder ingenting för dem. Många onda andar kallar sig för Jesus. När man kastar ut dem påstår de att de heter Jesus. Då är det alltså på det sättet den människan lärt känna Jesus, han tog emot Jesus i sitt hjärta. Jag skojar inte. Jag har själv drivit ut demoner med namnet Jesus. Nu tror jag vi börjar komma ner på djupet. Du är inte så van vid sådana här tankar, eller hur”?34 Ingen troende bör någonsin vänja sig vid sådana här tankar!
Wimber går vidare och vittnar om hur det vid ett befrielsetillfälle ”kom ut tre eller fyra demoner som var religiösa andar…de hade blivit födda på nytt allihop. Du måste bara fatta att det handlar om mera än ett lämpligt standardsvar”.35
Men det finns inget svar i Bibeln som rättfärdigar ett sådant här begrepp. Föreställningen att en människa skulle kunna ta emot en ond ande när hon tar emot Jesus som sin frälsare, är rent hädiskt. Gud skulle aldrig tillåta något sådant. Apostlagärningarna 2:21 förkunnar: ”Och det ska ske, att var och en som åkallar Herrens namn, han ska bli frälst”. Lukas 11:13 lär oss: ”Om nu ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer ska icke då den himmelske Fadern ge helig Ande åt dem som ber Honom!”. Johannes 14:13 försäkrar att: ”…vadhelst ni ber om i mitt namn, det ska jag göra, på det att Fadern må bli förhärligad i Sonen”.
De här citaten lämnar inget utrymme alls för möjligheten att man skulle kunna ta emot en ond ande i Jesu namn. Hävdar man något annat går man långt bortom anständighetens gräns för vad som ska kunna kallas kristet, och kommer istället in i det ockulta.
Dr. Don Lewis på Regent College säger: ”Ett område där det uppstår teologiska oklarheter är Wimbers demonologi. De flesta evangelikala kristna skulle utan tvekan förkasta hans påstående att en kristen kan vara ‘demoniserad’. Wimbers upptagenhet vid demoniska aktiviteter tyder på att han ignorerar Bibelns uppmaning, att en troende, när han besväras av mörkrets makter, ska ”…stå emot djävulen, så ska han fly bort ifrån er”. (Jak 4:7)36 ”Wimbers sätt att använda Bibeln är synnerligen tvivelaktigt. Ordningen tycks vara att han utgår från sina egna upplevelser, för att sedan låta Ordet bli en försvarare av hans egen ståndpunkt…Människor fick lära sig en helandeteologi som gick ut på att man skulle iaktta vissa tillstånd och fysiska reaktioner (skakningar, stelhet, andhämtning, skratt, ögonlock som rör sig etc) och uppmanades att använda sådana kriterier i sin bedömning av andliga fenomen och reaktioner”.37
Ena stunden talar Wimber om för oss att dessa fenomen är demoner som manifesterar sig i troende, för att i nästa stund förklara för oss att samma fenomen är en yttring av den helige Ande. Rent logiskt kan bägge förklaringarna inte vara sanna, och utifrån Bibelns vittnesbörd kan ingen av dem anses giltig, eftersom manifestationer av det här slaget varken bevisar demonisk aktivitet eller närvaro av Guds Ande i en troende.
Bibeln gör det hela mycket klart: ”I Honom har jämväl ni, sedan ni har fått höra sanningens Ord, er frälsnings evangelium, ja, i Honom har ni, sedan ni nu också har kommit till tro, såsom ett insegel undfått den utlovade helige Ande”. (Ef 1:13)
Den troende är beseglad med den helige Ande och kan inte vara besatt av en ond ande. ”Och bedröva icke Guds helige Ande, vilken ni har undfått såsom ett insegel för förlossningens dag”. (Ef 4:30) ”Ty Han har frälst oss från mörkrets välde och försatt oss i sin älskade Sons rike”. (Kol 1:13)
Även om vi fortfarande har ett syndigt kött, kan Satans mörker inte vara en del av den troende. Detta utesluter närvaron av en demon. ”Men vi har inte fått världens ande, utan den Ande, som är av Gud, för att vi ska veta, vad som har blivit oss skänkt av Gud”. (1 Kor 2:12)
”Ty alla de som drivs av Guds Ande, de är Guds barn. Ni har ju inte fått en träldomens ande, så att ni åter skulle känna fruktan, ni har fått en barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: ‘Abba! fader!’” (Rom 8:14-15) ”Ni är ju köpta, och betalning är given. Så förhärliga då Gud i er kropp”. (1 Kor 6:20)
Både anden och kroppen är Guds rättmätiga egendom efter att en människa blivit född på nytt. ”Men den som håller sig till Herren, han är en ande med Honom”. (1 Kor 6:17)
Med detta förstås att de är ett, och emedan djävulen inte kan bo i den helige Ande, kan han heller inte bo i den troende, då ju dessa är ett. Föreställningen att en demon skulle kunna beblanda sig med den helige Ande och så att säga ”dela” en människa med Honom, är inte bara hädiskt och obibliskt, utan dessutom så ytterst frånstötande, att blotta tanken blir omöjlig. Den ifrågasätter också suveräniteten och auktoriteten hos Gud och Hans Ord.
Satan ägde ingen del i Jesus eftersom Han var Guds enfödde Son. Likaledes, om vi är Guds adopterade söner och döttrar, äger Satan ingen del i oss heller. 2 Kor 6:14 är otvetydigt: ”Gå inte i ok tillsammans med dem som inte tror, det skulle bli omaka par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker?”
Den sanna och fasta grunden
Vad är den yttersta auktoriteten för församlingens lära och liv? Om det inte är Bibeln, har således Guds auktoritet ersatts av människomeningar. Vineyardrörelsen har bevisligen flyttat sig långt in på psykologins och ockultismens område genom John Wimbers ledarskap och undervisning. Kristna måste vara vaksamma mot denna och mot liknande tjänster, som inte är fast och orubbligt grundade på Guds Ord, eller som åbe ropar”särskilda instruktioner” och uppenbarelser.
Jesu Kristi lära är det kristna livets hela fundament, och detta består inte i mystiska upplevelser utan är ett liv i vardagens realitet. Det vi tror på och håller för den sanna läran, är det som avgör hur vi lever i vardagen. Andens frukt och Guds kraft kommer inte genom upplevelser, utan genom Ordets vittnesbörd om deras realitet. Tron på detta Ord ger både frukten och kraften.
Att förtrösta på Jesus Kristus är detsamma som att förtrösta på Hans Ord, och all vår undevisning måste utgå från ett liv som bygger på denna förtröstan. Den sunda läran begränsar inte på något sätt den helige Andes verk, utan den hjälper oss tvärtom att upptäcka dessa, och dessutom att sortera bort allt som inte är förenligt med Honom och Hans verk. Den sanna läran underbygger och stimulerar den helige Andes verk i den troende och i församlingen.
Dave Hunt sammanfattar det hela på ett bra sätt: ”Kan vi inte helt enkelt ‘bara älska människor’ och ‘acceptera dem’ för det de är? Men faktum är ju att de är just för att vi älskar dem som vi vill uppmärksamma deras misstag och försöka hjälpa dem att korrigera dessa. Vår Herre sa ju: ”Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag. Så gör nu bättring med all flit”. (Upp 3:19) Kärlek är inte att mjäkigt acceptera falska lärare. Johannes skriver: ”Och däri består kärleken, att vi vandrar efter de bud Han har givit”. (2 Joh 1:6), och i detta ligger också att vi står upp för Kristi sanna lära. Själva syftet med att Jesus kom till Jorden var inte att ‘acceptera oss som vi är’, utan att faktiskt rädda oss från vad vi är och förvandla oss till det Han verkligen vill att vi ska vara. Om Kristus verkligen bor i oss, vill vi ha samma syn som Han har på människor, och därmed ”tala sanning i kärlek till dem”. (Ef 4:15, eng.övers.)38
Guds Ord är genom ett heligt förtroende givet till Hans utvalda. I detta Ord upptäcker vi omfattningen av den Guds kärlek som är utsträckt till en ovärdig och otacksam värld. Precis på samma sätt som många förkastar den kärlek som blev förkroppsligad i människan Jesus Kristus, kommer många som menar sig ha tagit emot Honom, att förkasta Hans Ord. Tydligen räcker det inte med att Gud har talat, människan måste få lägga till sin egen mening — en mening som ifrågasätter pålitligheten av Guds egen visdom.
Historien upprepar sig, och liksom många gjort före dem, frågar sig John Wimber och Vineyardrörelsen: ”Skulle då Gud ha sagt?”
John Goodwin
John Goodwin har varit pastor i Vineyard i åtta år. Under dessa år reste han mycket tillsammans med John Wimber.
Fotnot
1 John Wimber, Healing Seminar Syllabus, ”Section 2, Healing in the New Testament” (Placentia, CA: Vineyard Ministries International, 1983), pp. 10-11.
2 F.V. Scott, ”John Wimber and the Vineyard Ministries,” Passport, pp. 18-19.
3 John Wimber, Church Planting Seminar.
4 F.V. Scott, ”John Wimber and the Vineyard Ministries,” Passport, pp. 18-19.
5 John Wimber, Healing Seminar Series.
6 John Wimber, Healing Seminar Syllabus : ”II . Observations,” A. ”Spiritual Phenomena,” pp. 74-75.
7 Ibid., p. 75
8 John Wimber, Healing, video series, tape 1 Placentia, CA: Vineyard Ministries International, -85
9 John Wimber, Healing Seminar Syllabus, ”II. Observations,” A. ”Spiritual Phenomena,” pp. 74-75.
10 Ibid., B. ”Perspective on Ministry,” p. 76.
11John Wimber, Healing.Seminar Syllabus
12 John Wimber, Healing Seminar Series.
13 Ibid.
14 Ibid.
15 F.V. Scott, ”John Wimber and the Vineyard Ministries,” Passport, p. 21.
16 John Wimber, Healing Seminar Series.
17 Dave Hunt, CIB Bulletin, April 1989, p. 2.
18 John Wimber and Kevin Springer, Power Healing (San Francisco, CA: Harper & Row, 1987). p. 227
19 John Wimber, Healing Seminar Series.
20 John Wimber, Healing Seminar Syllabus, ”Forgiveness: Section 2, Healing in the New Testament,” p. 15.
21 John Wimber, Healing Seminar Series.
22 John Goodwin, Notes.
23 F.V. Scott, ”John Wimber and the Vineyard Ministries,” Passport, pp. 21-22.
24 Ibid.
25 Dave Hunt, Beyond Seduction (Eugene, OR: Harvest House Publishers, 1987), p. 139.
26 John Wimber, Healing Seminar Syllabus, ”A Biblical and Historical Perspective” p. 1.
27 John Wimber, Healing Seminar Series.
28 Agnes Sanford, The Healing Light (Plainfield, NJ: Logos International, 1976), p.30.
29 David A. Seamonds, Healing of Memories (Wheaton, IL: Victor Books, 1985), p. 61.
30 John Wimber, Healing Seminar Series.
31 Ibid.
32 Ibid.
33 Ibid.
34 Ibid.
35 Ibid.
36 Dr. Don Lewis, Ph.D., ”Assessing the Wimber Phenomenon” (Regent College, June, 1985), p. 4.
37 Ibid., p. 3.
38 Dave Hunt, CIB Bulletin, p. 2.