VITTNESBÖRD
När jag nu vill berätta något om hur jag fick en längtan efter frälsning i Jesus Kristus och hur jag sökte Gud, så har jag senare i livet förstått att det var tvärtom så, att det var Gud som lade ner en längtan i mig, det var Han som sökte mig.
Och nog fick jag en längtan alltid, en stark längtan. Uppvuxen på landet i lilla Horred var det som för många andra killar fotbollsspel och nöjesliv som drog mest. Och jag levde ut rejält både på fotbollsplanen och dansgolven. Så småningom växte en stark otillfredsställelse fram i detta, funderingar som “är det här allt som livet har att ge?”, började dyka upp mer och mer. Tyckte också att världen var väldigt liten, tankarna små och inkrökta i de sammanhang jag rörde mig. Samtidigt upplevde jag ett starkt behov av förlåtelse för hur jag levt och vid ett tillfälle fick jag så´n syndanöd, att jag föll ihop på motorhuven på min bil.
Jag måste nu få ett svar på tillvarons mening. Materialismen hade lockat mig, men inte nu längre. Jag kände att mitt främsta behov var frid i min sargade själ. Var på väg in i transcendental meditation, när jag mötte några kristna ungdomar som sjöng och talade om Jesus på en badstrand här på västkusten. En av dem kom faktiskt fram till mig och frågade om jag ville bli frälst. Fortfarande helt intagen av “fördelarna” med mitt pågående syndaliv i total utlevelse på olika fronter, och totalt absorberad av denna världens tjusningar i Satans hårda grepp, blev mitt svar att jag inte kunde lämna det liv jag levde. Det går ytterligare ett år och jag blir mer och mer desperat. Övertygelsen blir allt starkare i mitt sinne om att livet måste ha en absolut mening, och jag börjar nu ana att svaret kan finnas i bibeln. Jag dammar av min 12 år gamla konfirmationsbibel och inser i mitt inre att det är sant vad jag läser: Gud är den som skapat mig och därför äger han mig. Jag har gjort mig skyldig till uppror mot min Skapare, genom att jag gått min egen väg med mig själv som herre i mitt liv. En människa som jag har därför bara en sak att vänta sig, Guds vredesdom och den är rättvis.
Jag börjar nu åka in till Göteborg till olika församlingar för att förstå mer vad kristen tro handlar om. Hamnar också på Björngårdsvillan, där en man vid namn Don Ritter har studier i Efesierbrevet. Detta blir mitt första möte med bibelns tankar på ett djupare sätt. Subjektiv uppenbarelse om Jesus, Guds Son medför att jag får uppleva nåd, stor nåd personligen. I honom finns svaret, i honom finns frälsningen. Jag får ett dubbelt vittnesbörd, som aldrig senare lämnat mig, trots de svårigheter som skulle följa. Jag får dels subjektivt uppleva den Helige Andes vittnesbörd i mitt hjärta, att jag har fått förlåtelse för alla mina överträdelser, att jag är född på nytt, en ny skapelse i Kristus, dels insikt objektivt från den nedskrivna uppenbarelsen i bibeln som bekräftar alltihop. Allting bara säger ja – jag äger ett hjärta som sjunger – detta är dynamit! Sedan lever jag i ett kärleksrus mer eller mindre konstant i över ett år, erfar ofta att Guds kärlek pulserar i våg efter våg i mitt inre.
Därefter börjar svårigheterna. Känslorna börjar mattas, för att så småningom helt avta. Jag är förvirrad. Tillhör inte alla dessa ljuvliga känslor ett normalt kristet liv? Men detta är bara början på prövningarna. Allting skulle bli värre, mycket värre.
Förstår alltmer att tanken hos mina kristna systrar och bröder är att vi ska acceptera en mycket vid, “generös” syn på församlingens verksamhet – ett demokratiskt tänkesätt, som innebär att ingen har mer ljus än den andre. Vi ska alla bidra med det vi har fått och acceptera det som finns inom de olika församlingarnas traditioner, förkunnelse och framtoningar. Motvilligt tvingar jag mig att gå in under detta. Men är det här verkligen ett nytt sätt att leva? Jag möter sanna efterföljare till Jesus, men anar mer och mer att de flesta församlingarna tycks drivas i en form av religiösa föreningar eller med företagsmässiga riktlinjer. Min längtan är att se Guds rikes principer förverkligade i mänskliga relationer. Samtidigt är jag är fast i det ekumeniska tänkandet och det är inte positivt för mitt nya, kristna liv.
Så här långt i berättelsen är vi kvar i 70-talet, jag får en lång period i Göteborg med fin gemenskap, men frustrationen finns kvar: Är detta allt, var finns den första övertygelsens nitälskan? Min kärlek till Jesus börjar kallna, jag påminns alltmer om det “ljuvliga” jag varit med om i mitt gamla liv, jag börjar kompromissa, inte så mycket till det yttre, men min relation till Herren är inte bra, jag är besviken, djupt besviken. Jag söker mig alltmer till psykologiserande undervisning, söker mig till den karismatiska rörelsen och brottas med tanken på att lämna alltihop och njuta av vad synden kan ge.
Åttiotalet bryter in, nya strömningar väller in över Sverige, rakt motsatta de demokratiska tankar jag vant mig vid. Nu är det styrka och framgång som gäller. “Starka” ledare med auktoritär framtoning för fram ett nytt budskap – något inom mig reagerar kraftigt på detta, är det här Guds sanna evangelium? Lovsången på mötena verkar äkta, människorna jag möter är entusiastiska. Kanske är detta något för mig i alla fall? Jag bestämmer mig för att inte “missa tåget” och börjar på en av trosrörelsens bibelskolor. Samtidigt finns alla varningssignalerna kvar i mitt inre och jag inser redan under första hälften av 80-talet att detta är bedrägeri, religiös manipulation, ett annat evangelium. Frustrationen fortsätter när många av mina vänner rycks med och ensamheten känns svår.
Åttiotalet övergår i nittiotal och nu är det verkligen jobbigt – en personlig kris ser ut att nästan knäcka mig helt. Nu sätter jag min förhoppning till upplevelser via Toronto Blessing, men det funkar inte, tyvärr, jag får inte fram ett enda djurläte från mina läppar, ingen carpettime för min del inte… -:) Jag upplever nu att både sorg och vrede väller upp i mitt hjärta över hur lurade människor kan bli i s.k. kristna sammanhang. Man vill “surfa på vågorna” efter vart vindkast i läran, man är ständigt på jakt efter “det som Herren gör idag”. Alltmer söker jag mig alltmer ut i naturen, många timmar varje dag, vill vara ensam med Gud, ber, ber, kan jag någonsin komma tillbaka till hängivenheten, glädjen, den första kärleken?
Ungefär samtidigt kommer nu “ökenspåret” med dess framhävande av mysticismens djupheter och bejakande av medeltidens fromhet. Vid min kontakt med denna strömning möter jag också en öppenhet för och ett erkännande av katolicismens upprepade mässoffer och påvedömets olika dekret. Ett uttalande som får mig rejält i gungning är: “Det finns ingen kristendom, allt utgår från mässan”.
Återigen befinner jag mig vid ett vägskäl. Nu måste jag försöka förstå om jag under mina 20 år som kristen missat detta, kunde det vara här det djupa kristuslivet finns? Läser mycket om nämnda företeelser, men ser det förrädiska i att basera min tro på något i mitt inre, hur positiv upplevelsen än är. Studerar Guds ord ingående, ser som aldrig förr att hela mitt hopp ligger utanför mig själv.
Nu börjar äntligen en inre glädje tona fram, jag blir hungrig igen som för 20 år sedan, ljuset lyser in i mitt hjärta, jag är tillbaka där jag började, men nu med fördjupad insikt. Jag får absolut visshet om att Gud inte vill att jag ska jaga upplevelser. Nu får jag vila. Nu kommer jag in i en fas, när jag på nytt får upptäcka vilken rik skatt som finns i Jesus Kristus själv, rikedomar som håller för tid och evighet! Det finns verkligen en tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga och som är värd att kämpa för och den har sitt centrum i honom som uppstått från de döda!
Jag känner numera en stark samhörighet med de miljontals kristna som levt under gångna århundraden och med dem som predikar och tror på ett sant evangelium om Guds rike i denna tid. Här är jag idag. Genom Guds nåd är jag fast i mitt sinne, jag är på vandring mot den himmelska staden, det utlovade målet, jag ska få möta min Herre Jesus Kristus och Han ska bevara mina steg fasta till den dagen.
All ära till honom allena!