KYRKORNAS FETASTE LÖGN - FRÄLSNING UTAN OMVÄNDELSE

EN KRISTEN BEKÄNNELSE, VAD BEKÄNNER DEN?

Det hörs allt oftare från människor engagerade på olika sätt i det som lite löst beskrivs som “kristna sammanhang” att de inte längre vill använda sig av just det epitetet för sig själva. “Kristen” kan stå för och beskriva nästan vad som helst. Det kan vara en synonym till “västerländsk”, likaväl som det kan betyda “religiöst inskränkt”. Det kan beskriva en djupt andligt motiverad självutgivande Moder Teresa eller en pråligt kardinalröd kyrkofurste.

Det kan beskriva en vildögd fanatiker som slungar förbannelser över de ogudaktiga, eller en liberalteologiskt anstruken människa som utan att blinka sätter likhetstecken mellan alla världens Gudar. Det kan vara definitionen på en kyrkobesökare med enda tydliga motiv till att vara där än ‘att så har vi alltid gjort, och jag har i mitt hjärta en planta som kallas vördnad och den behöver vattnas en gång i veckan. Jag är kristen för jag tillhör den eller den kyrkan, men kunde varit något annat om jag fötts någon annanstans.”

Hur kommer det sig? Varför har detta skett? Vad betydde det från början och varför har det changserat så gruvligt?  Det är idag ofta ett skällsord, eller i varje fall öknamn, och märkligt nog så var det också från början. Det var människor som “följde den Vägen” som av sina meningsmotståndare först kallades “christianoi”. Det står då för att dessa definierades som “de som tillhörde Kristus” eller rentav, dessa som uppgav sig “ha Kristi liv i sig”. Det spred sig med hast och när Paulus står inför kung Agrippa och i sedvanlig vältalighet förklarar vad evangeliets goda nyheter är, så backar denne undan diskussionen genom att säga: “Det står då inte på förrän du har gjort mig till en kristen!”  Paulus svarar i princip; Yes Box alright! Bli som jag, fast bortsett då från de handfängsel som jag bär.

Det kan beskriva en som benhård står fast vid att allt i Bibeln skall förstås exakt som det står, men lika gärna en som anser att det mänskliga förnuftet inte längre behöver några bibliska tyglar för att vara sann och äkta kristen. Spännvidden är enorm. Och avståndstagandet från termen är allt oftare även deras som trots att de är Jesu lärjungar inte för sitt liv vill bli ihopklumpade med företeelser som kallas ‘kristna’ men som radikalt avviker från vad ordet ursprungligen stod för.

Under kejsar Neros (från 64 E Kr framåt) förföljelse och försök till utrotning av dessa människor anammade de öknamnet och bekände gladligen att ” ja vi tillhör Kristus, och är beredda att dö för hans namns skull!”  Bara en enda referens till finns i Nya Testamentet. Då i 1 Petri brev 4:15-16 “Se till att ingen av er lider för mordhandlingar, stöldbegär, upproriskhet eller  som hot mot samhällets trygghet. Får ni lida för att ni är kristna skäms då inte för det, men låt Guds ära bli sedd i hur detta namn äras av er.”
Termen dyker alltså upp som en extern definition av människor som uppgav att de hade en särskild relation till Jesus Kristus. Det var inte de troendes eget påhitt. Men motståndarna fattade att dessa var oupplösligen knutna till sin Herre. Om alla de som idag kallar sig kristna ställdes till svars för det namnet skulle få  få en fällande dom. Folk ger inte sina liv för att dom är födda i ett kristet land. Minsta undersökning om begreppet “kristen” visar att man blir lika lite bil för att man föds i ett garage, som man är en kristen för att man föddes i Finland, Sverige, Åland eller Vatikanstaten.

Inte heller är man en kristen för att man kan bibeln utantill utan att ha en aning om vad som menas med ‘ni måste bli födda på nytt’. Att kunna orden utan att de blir kött i det egna livet båtar till ingen nytta alls. De som inte med bekännelsen ‘Jag tillhör honom’ definierar sitt ‘kristenliv’ har inte rätt att ställa anspråk på att vara det. Om vi undersöker allt som bär namnet eller skällsordet ‘kristen’ faller det mesta bort. Vad är då den definition av att vara en kristen, om den baseras på vad den explosionsartat växande kyrkan förstod om sig själv?

Eller annorlunda uttryckt: Vad var det som de var beredda att dö för? De fick ideligen veta att om de bara gjorde en enda sak skulle deras liv vara räddat, de behövde bara förneka att Kristus var Guds Son kommen i fysisk gestalt och att han var över alla andra gudar, konungar, makter och väldigheter i hela världen. Det var allt. Det fanns i Rom inga hinder för folk att leva med och i sina olika religioner, det var ett öppet och tillåtande samhälle med multireligiositet.

Men en samlande faktor fanns. Alla, utan undantag måste en gång om året avlägga en trohetsed inför Kejsarens ‘genius’. Gjorde de inte det  hädades de som ‘ateister’ och sågs som en förrädare av hela statsapparatens grundbult: kejsarkulten. Och Rom hade under långa perioder inget fördrag med förrädare. Till bålet, till vilddjuren, till martyrskapet sändes de i tusental. Och blev därför bara hela tiden fler och fler. För den som har en tro värd att dö för har också ett liv som övervinner döden. Men inte sitt eget liv, utan dens liv som själv hade givit sitt liv för att befria dem som livet igenom varit bundna av dödsfruktan.

Den kristna bekännelsen är att människan inte kan rädda sig själv. Men behöver räddas om hon inte skall gå förlorad. Jesus av Nasareth, Messias, Guds son, Människosonen, levde ibland människor och visade  den kvalitet av liv som ursprungligen var ämnad för alla människor. Men som ingen längre hade. Det livet offrade han frivilligt för att det liv han själv levde, och själv är, skulle bli den gåva från Gud till människorna som tog emot den. Det är alla gåvors egensinniga egenskap att de först är fullvärdiga gåvor när de tagits emot.

De hade själva alla omvänt sig från sitt eget självdefinierade liv och valde att lägga ner sin egen livsambition för att få ett nytt liv. Ett liv som var Kristi eget liv. De hade blivit som barn och fötts på nytt efter att ha förstått att den som dog i deras ställe också bar deras egen död ihop med sin. Och det nya livet var det liv som Han genom sin uppståndelse gjorde tillgängligt för dem alla som i tro tog emot detta löfte.  De sa därför: “Jag är korsfäst med Kristus, det är inte längre jag som lever, utan Kristus lever i mig, och det liv jag ännu har i denna fysiska ram, detta kött, det lever jag i trons förtröstan på Guds son som älskade mig och gav sig själv för mig.” (Gal 2:20)
 “Om dens Ande som reste upp Kristus ifrån de döda bor i er, då skall han som väckte Kristus från de döda ge liv till era dödliga kroppar genom den Ande som bor i er.” (Romarbrevet 8:11) Gud ville visa dem vilken rik härlighet denna hemlighet är bland hedningarna: Kristus i er, härlighetens hopp.(Kol 1:27) Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus.” (Gal 3:26-27) “Mina barn, som jag än en gång måste föda med smärta tills Kristus har formats i er, jag skulle önska att jag var hos er och kunde ändra mitt tonfall, för jag vet mig ingen råd med er.” (Gal 4:19)

Vem är en kristen? Den som genom tron har dött med Kristus och genom pånyttfödelsen tagit emot Kristi uppståndelseliv, genom sitt dop har klätt av den gamla människan med sina krav och rättigheter, synder och självcentrering och iklätt sig den nya gestalten.  Kristus i dem och tillika de iklädda Kristus. Inte längre naken, fattig och blind, utan klädd i rättfärdighetens vita klädnad, rik på alla Guds gåvor och visdomar och en som ser Gud för att Kristus kom för att de som har sett honom skall också ha sett Hans Gud och Fader.

Klart att detta inte kunde få bli oemotsagt! Klart att denna kompromisslösa målning måste laveras om så att allting flyter ut och konturerna försvinner. Klart att tusen alternativa sanningar om detta med hast måste spridas. Så av en livsväg blir det kristendomliga imperiet. Av en livslära blir det teologiska institutioner. Av en levande Kristus i oss blir det en bekräklad och bemitrad ställföreträdare och alternativ sanning om Kristus med säte i Rom. Av ett liv i och med Honom blir det en serie temagudstjänster om allt mellan himmel och jord, men bara inte om Honom som är det kristna livet.

Av ett ultimatum: “Om vi inte blir födda på nytt kan ni inte se Guds rike” blir det ett fräckt och osant: “Var och en blir salig på sin tro!” Det vore sant om alla hade den tro som en gång för alla var meddelad till alla de heliga. Men det har de inte.

Den som inte tror att Kristus har uppstått från de döda har heller inte hans uppståndelseliv. Vad återstår då annat än en from formel med innebörden :” Jag gör så gott jag kan, det får Gud nöja sig med. Eller ännu enklare  sagt:”Ära vara Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden”. 
 En annan grund för det kristna livet än den grund som är lagd av apostlarna och profeterna kan ingen lägga. Hörnstenen i den byggnaden, den kyrkan, det templet, är bara Jesus Kristus. Ingen annan. Bygg utan den och din kristna tro är byggd på lösan sand och kommer inte att stå kvar när den eld kommer som prövar  och testar allt vi gjort.

Alla kyrkor gör rätt som förkunnar Kristus, men gör fundamentalt fel när de inte också ser till att Kristus tar gestalt i dem som säger sig tro. De döper, men gör inga lärjungar, evangeliets texter läses, men innebörden att Kristus är det kristna livets enda möjliga ‘dynamis’ och förutsättning förtiges.
Det är fullständigt omöjligt för köttet att bli delaktig av Anden. Det kristna livet är en total omöjlighet för alla andra utom Kristus själv. Klart att vi misslyckas vara det vi inte är, om vi inte får del av Honom.

För att förhindra att allas ögon vänds till Jesus har ‘ovännen sått sin vildhavre’ och den fördunklar den kristna trons enda anledning att kalla sig kristen alls; Jesus Kristus, Guds enfödde son, som har givit sig själv för mig och till mig i utbyte mot att jag ger honom allt,allt. “Så bönfaller och uppmanar jag er bröder, vid Guds barmhärtighet att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst, tempeltjänst.”  (Rom 12:1-2)

Skall man då kalla sig kristen alls? Inte om man inte är det. För det vore falsk marknadsföring.  Och han som äger namnet ‘Kristus’, han Messias, kommer att be om redogörelse för hur vi kunde stjäla hans namn och av det göra något det aldrig var avsett för. Men om det nu bara är ett öknamn för avarter av det ursprungliga? Ja då är det ju ännu mindre sant. Då finns ännu mindre anledning att kalla något kristet.. I den s k  milleniepsalmen skrev Ylva Eggehorn: “Så många hade målat dina bilder, men det var bortom bilderna du kom. Vi trodde Du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbanér, vi byggde katedraler upp mot himlen, men du gick hela tiden längre ner.”

“Med himmelriket är som med  den man som hittade en pärla i en åker och som gick och sålde allt han ägde och köpte åkern så att pärlan blev hans”. Det blev kanske att torka av intorkad lera från pärlemorskimret. Men oavsett det den legat för fäfot och i jorden är den en pärla. Att kalla sig kristen är idag förenat med omkringbärandet av ett lexikon av förklaringar för vilken slags kristen man inte är. Föreställningarna om vad en kristen är är lika många som de demoner som for ut ur en människa och in i en svinajord. De kallade sig  ‘Legion’.

Jesus frågade en gång sina lärjungar; Vem säger människorna så där i gemen att jag är? De svarade med en flod av olika rykten och föreställningar som kommit till uttryck. Sen frågar han dem: men vad säger ni? Petrus viftade genast med handen och visste svaret: “Du är Messias, den Högste Gudens son. Jesus säger då, att det där har du inte kommit på själv, men min Fader har uppenbarat det för dig, för kött och blod kan inte fatta vare sig vem eller vad jag är.”

“Sådan han är så är vi i världen”, “Om ni älskar mig, så håller ni er till mina bud, Fadern kommer att älska er, och tillsammans med honom kommer jag och bosätter mig hos er. Den som inte älskar mig håller inte mina bud, men de ord ni hör av mig är inte mina utan dens som har sänt mig.” (Joh 14:22f)
Det kan vara värt att avstå från ‘kristenheten’ för att få tillhöra Jesus Kristus. Den dagen kommer då vi kanske för det Namnet skull skall mista våra liv, vi som inte kan vara toleranta mot att Herrens namn missbrukas. Nå då så. Vi har dött med honom en gång redan, nästa gång går vi in i den eviga gemenskapen med Honom. Döda kroppen kan man, men inte det liv som är Hans.
Till sista andetaget: Han är min starkhet och min lovsång. Mitt enda liv.

Teddy Donobauer, Doncaster, känd av en  Herde som gett sitt liv för sina  får..och till dem!

Artikeln publicerad med författarens tillstånd.